Mörk morgon.

På väg ner till lagårn hör jag *duns krash knak* alldeles nära mig. Hoppade högt! Kanske en älg? Vet inte, ljuskäglan från ficklampan avslöjade inget. Men adrenalin kicken höll i sig bra länge i alla fall. Klockan är ungefär 04.30 och detta brukar vara de tysta timmarna annars. Här är så tyst att man hör blodet i huvudet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. Blodtinitus. I stan var det ständigt något som överröstade det.

Jag kliver in i lagårn och hör det finaste ljudet jag vet. Det lågmälda "n-nn-n" från en mammaget till sin nya killing. Paloma hade fött en jättebebis, fortfarande blöt och lite blodig. Det syns att den har haft all näring och utrymme i mammas mage för sig själv. Paloma verkade vaksam och då allt såg ok ut, avlägsnade jag mig tyst. Katten Quasi var alldeles uppspelt "Titta husse, en ny!" sa han ivrigt när han strök sig kring benen på mig och var i vägen så mycket som möjligt så att jag säkert skulle märka honom. Nu har det kommit sju killingar och det är bara två mammor kvar som ska föda. Snart är vakandet över. Men det är kärt besvär. Mornarna i lagårn är bäst. Hömums, en mus som kilar, hönsskrock, en tupp som gal, duvornas kurrande och näsan inborrad i ny killingfluff. Luktar så gott! Nytt liv. Oj, har det redan gått en timme? Tiden raderas när man står så där och bara tar in allt. Lustigt att vi litar till och låter oss styras så hårt av något så flyktigt som tid. Den tar ständigt slut och väger ingenting. Summan av ens gärningar och upplevelser är mer bestående och borde väga tyngre.