Det gåååår inte!

Bland det värsta jag vet är när någon utbrister "Det gåååår inte!" Klart det går! Allt går! Kanske inte alltid som man vill, men då har man i alla fall försökt. Med små, små steg. Kan man klara enormt mycket på sikt. Om någon placerar en skål med 3 kilo köttbullar framför dig och säger ÄT! Klart att uppgiften då känns motig efter köttbulle nr. 28. Men ställ in dom i kylskåpet, så är dom snart slut. Detsamma gäller hjärnan och fingrarna. Lite i taget. Blir det motigt, ge det 5 minuter till och lägg bort. Som en stickning. En dag, så är tröjan färdig. Maska för maska. Och nu tänker väl många, vad pratar karln om? Karlar stickar väl inte! Det enda som karlar inte kan som ni kan dra till med, är att föda barn den naturliga vägen. Så var det avklarat!

Vad jag försöker komma till *virrhjärna* är att jag tycker det är så synd att så många människor lägger band på och hämmar sig själva med orden "Det går inte" när man hör hur orimmligt det är för något som ligger inom ramen för den mänskliga förmågan. Så mycket kreativitet. Så många lösningar. Så mycket roligt. Så mycket ofödd, ja rent av aborterad glädje. Ja, fram med strumpstickan bara och döda allt som antingen förpliktar eller skapar värde i sin linda. Varför?

Nästa fenomen, som är nära släkt med den ovan. Är missnöjda människor som sitter på lösningen till sitt problem. Eller de som drömmer om fullt uppnåeliga ting som inte agerar och kämpar för att uppnå sin dröm. "Ååååh, jag vill också....." Jammen, GÖR det då! Och jag själv, borde anlägga ett trädgårdsland. Med tomtar!

Vakna! Agera! Lev för fan! Snart är det slut.