Mormor är död.

Hemtjänsten hittade henne i morse. Märkligt vad minnen som dyker upp som man inte hade en aning om att man hade. Mitt förhållade till henne var komplicerat. I barndomen var det en blandning av djup vänskap, skam och....ja, rädsla. Vi hade ofta underbart roligt tillsammans. Men det roliga kunde vända till nattsvart hysteri vid minsta felsteg av en ovetande liten pojke. Hennes vredesutbrott var en naturkraft. Sådana dagar tillbringades vid bäcken, i väntan på att det skulle gå över. Jag vet exakt vilket djurliv den bäcken innehåller, tro mig. Satt man helt stilla på den lilla bron, kunde man få se strömstaren samtidigt som man väntande på nåden. Eller middagen. Vilket som nu vart klart först.

Andra dagar sjöng vi lustiga dängor och halvt rumsrena små sånger. Som "Tjolitta lej, tjolitta lej. Du fån'te kasta koshit på mej......." medan hon satt och vävde och jag satt och snurrade tråd på spolar. I hennes sovrum fanns Jobs tårar i en alabasterask och pottskåpet som luktade idomin. Hennes hem präglades av känslan för kvatiltét vs. slarvet i hörnen. Hon klippte luggen med samma sax hon mordiskt klippte av bakkropparna på getingar med ett leende och öppnade gräddtetror med. Ja, trekantiga. Varmchoklad och ljug på bron efter sommarföljetongen. Förstautgåvor beställdes för att jag skulle få känna mig bekväm med och hålla mig ajour med god litteratur. Jag tyckte om min snälla mormor. Den andra mormodern tog jag avstånd ifrån i vuxen ålder. Och då hon senare tog över mer och mer så såg henne inte på många år. Jag hyste inga agg. Jag valde bara bort.

Mormor, du hotade alla med att bli hundra år. Men du missade med 4 månader och nådde inte rikigt fram. Det kan jag tycka är synd. Men både du och jag vet att du hamnar där vi trodde man hade roligast, du och jag. Och varmast! Vi ses....

Ps. Om någon känner igen sig, så kanske detta forum om att vara barn till narciccistiska föräldrar kan vara till en hjälp. Ds.