onsdag 23 oktober 2013

Fortsätter....

.....i samma anda. Ännu så länge. En viss ilska har dock försökt titta upp lite då och då bara. Över att inte fler i min närhet (förutom jag själv) inte har ställt frågan. För efter en återblick med facit i hand, blir det rätt klart. Ok, diagnosen fanns inte ens när jag var barn. Och pappa har berättat att han inte förstod varför hans smarta unge inte klarade sig så bra i skolan. Funderingar jag inte hade en aning om förrän i sommar. Jag minns ännu hans flashcards med räkneuppgifter med fasa! :-) Och förstår nu att han gjorde det han var kapabel till. Och mor likaså. Men vänner och partners? Ok, ok, jag kommer sällan överens med "vanligt folk" ;-) Men ett visst igenkännande hos vänner med samma problematik? Eller togs det också för givet att "jag var som dom" så att frågan aldrig kom upp? Människor speglar ju ofta varandra och ser likheterna hos sina vänner. Och olikheterna i sina fiender. Kanske båda grupperna sett mig som "en av dom"? Lite synd bara att, jag aldrig känt mig fullt hemma någonstans än tillsammans med mig själv. Och där någonstans ligger väl dilemmat.