Hej världen.....

Ok, ok...inget märkvärdigt kan nog många tycka. Men jag är helt fascinerad över att man nu kan göra sig sedd i stort sett över hela världen, från en liten skogsdunge i Östergötland. Tittade just på statistiken och det sitter någon i Nya Zeeland, en handfull i Danmark, en i Ungern, 7 i klippiga bergen, ja lite varstans och läser det jag skriver. Vore ju kul om ni var här live på ett rekorderligt gammaldags kafferep ala 1912 som på bilden, för det är lätt att börja tro att man är den sista kvar på jorden efter en katastrof eller något. Men det värmer att ni sitter där ute, och att ni återkommer.

Bilden är tagen i Heda på ett kafferep ca: 1912. Och personerna är sittande från vänster: "Snickarmor", Johanna Josefina Rapp, Emma Carlsson, Klara Pettersson.
Stående från vänster: Bröderna Henning och John Carlsson, bröderna Axel och Nisse Rapp, Anna Carlsson (syster till Henning och John), systrarna Edit och Ester Pettersson.

Hur lång tid tog det på den tiden, för ett brev att komma fram till USA eller Nya Zeeland?

Efter några nätters vakande så kunde detta vara jag runt 4-5 på morgonen. Gutsy guy, in many ways.

Jag har fortfarande inte tittat i baken på de nya killingarna. För varje gång jag har varit där nere, så har alla legat i en stor hög. Vem är vem?

Godmorgon världen.....nu ska jag sova.

Och godmorgon mina vänner. Jag ser er nog, där ni trycker med ert morgonkaffe. Jag kom upp från lagårn för en stund sen och ska bara tvätta bort fostervattnet från morgonens insatts. Skutt födde två stora svart/vita killingar. Jag var nog lite trött, för jag tittade inte bak vad det vart för kön alls. Trött och lycklig. Det är lika fantastiskt varje gång. Nu äro dom nio.

Skuggridåer?

En lika mörk morgon. Tittade ner lite då och då fram till 05.00 ungefär, men fann varken några adrenalinkickar eller nyfödda killingar som igår. Skutt ser ut som att hon har svalt en flyttkartong. Men Hvenhild kan ju ha brunstat om och föda om ett par veckor. Vi får se.

Hyfsat mild vinter vi har haft. Inget mig emot. Det är lättare att bära vatten och hålla huset varmt så här. Jag saknar kunskap att säga "så här är det!" och är lika i händerna på vad marknadens forskare får betalt för att säga som alla andra. Men det är lite intressant att se vad som kommer upp om man Googlar på global warming och sunspots. Inte så att jag tycker att, nu är det lugnt att släppa ut vad skit som helst. Utsläppen är precis lika angelägna som alltid. Men vi kanske ska vidga vyerna lite, vart våra forskningspengar hamnar och varför. Kanske ställa oss frågan, vem som kortsiktigt tjänar mest på att samtliga enbart riktar blicken mot mängden CO2 vi släpper ut. Och, vad händer där vi inte tittar?

Mörk morgon.

På väg ner till lagårn hör jag *duns krash knak* alldeles nära mig. Hoppade högt! Kanske en älg? Vet inte, ljuskäglan från ficklampan avslöjade inget. Men adrenalin kicken höll i sig bra länge i alla fall. Klockan är ungefär 04.30 och detta brukar vara de tysta timmarna annars. Här är så tyst att man hör blodet i huvudet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. Blodtinitus. I stan var det ständigt något som överröstade det.

Jag kliver in i lagårn och hör det finaste ljudet jag vet. Det lågmälda "n-nn-n" från en mammaget till sin nya killing. Paloma hade fött en jättebebis, fortfarande blöt och lite blodig. Det syns att den har haft all näring och utrymme i mammas mage för sig själv. Paloma verkade vaksam och då allt såg ok ut, avlägsnade jag mig tyst. Katten Quasi var alldeles uppspelt "Titta husse, en ny!" sa han ivrigt när han strök sig kring benen på mig och var i vägen så mycket som möjligt så att jag säkert skulle märka honom. Nu har det kommit sju killingar och det är bara två mammor kvar som ska föda. Snart är vakandet över. Men det är kärt besvär. Mornarna i lagårn är bäst. Hömums, en mus som kilar, hönsskrock, en tupp som gal, duvornas kurrande och näsan inborrad i ny killingfluff. Luktar så gott! Nytt liv. Oj, har det redan gått en timme? Tiden raderas när man står så där och bara tar in allt. Lustigt att vi litar till och låter oss styras så hårt av något så flyktigt som tid. Den tar ständigt slut och väger ingenting. Summan av ens gärningar och upplevelser är mer bestående och borde väga tyngre.

Det gåååår inte!

Bland det värsta jag vet är när någon utbrister "Det gåååår inte!" Klart det går! Allt går! Kanske inte alltid som man vill, men då har man i alla fall försökt. Med små, små steg. Kan man klara enormt mycket på sikt. Om någon placerar en skål med 3 kilo köttbullar framför dig och säger ÄT! Klart att uppgiften då känns motig efter köttbulle nr. 28. Men ställ in dom i kylskåpet, så är dom snart slut. Detsamma gäller hjärnan och fingrarna. Lite i taget. Blir det motigt, ge det 5 minuter till och lägg bort. Som en stickning. En dag, så är tröjan färdig. Maska för maska. Och nu tänker väl många, vad pratar karln om? Karlar stickar väl inte! Det enda som karlar inte kan som ni kan dra till med, är att föda barn den naturliga vägen. Så var det avklarat!

Vad jag försöker komma till *virrhjärna* är att jag tycker det är så synd att så många människor lägger band på och hämmar sig själva med orden "Det går inte" när man hör hur orimmligt det är för något som ligger inom ramen för den mänskliga förmågan. Så mycket kreativitet. Så många lösningar. Så mycket roligt. Så mycket ofödd, ja rent av aborterad glädje. Ja, fram med strumpstickan bara och döda allt som antingen förpliktar eller skapar värde i sin linda. Varför?

Nästa fenomen, som är nära släkt med den ovan. Är missnöjda människor som sitter på lösningen till sitt problem. Eller de som drömmer om fullt uppnåeliga ting som inte agerar och kämpar för att uppnå sin dröm. "Ååååh, jag vill också....." Jammen, GÖR det då! Och jag själv, borde anlägga ett trädgårdsland. Med tomtar!

Vakna! Agera! Lev för fan! Snart är det slut.

Enligt vilken norm?

Jag fick en Kreativ blogger award idag, med motiveringen;

"Jag skulle vilja ge den vidare till en "Liten tokig getgubbe som tycker alldeles för mycket om getost" på bloggen Caprifool, en konstig och knäpp blogg som jag precis hittat till. Han skriver lite mystifistiskt och fundersamt, och det är riktigt intressant läsning."

Vilket ju känns hedrande. Det sista känns som ett erkännande. Och jag sätter en ära i att vara lite av en särling. Det gör jag. Men "konstig och knäpp"? Enligt vilka normer och kriterier då? Men så fortsätter funderingarna lite till. Hur ter jag mig för min omgivning, utifrån sett? Är jag ens kapabel till att bedöma det? Jag har ju liksom dragits med mig själv ända från början. Jag är van vid mig, Jag är jag, för mig varken konstig eller knäpp. Och min intention med denna blogg är inte att den ska vara det heller.

Men, det kanske är som med övervikt. Man träffar en person med grav övervikt och ser klart och tydligt att han eller hon rent ut sagt är smällfet. Själv kanske personen inte inte är så medveten om att han/hon faktiskt blivit obes med åren. Man förändras gradvis, och vänjer sig.

Men ok, vem är jag? Vad vill jag? Ett återkommande begrepp hos mig som ni kanske har sett är "sanning". Jag kommer ofta på mig själv efter att ha skrivit hälften av en text att, nä.....det här är inte jag. Detta kan jag inte stå för. Jag har då ofta skrivit för någon annans ögon. Samma har det varit i livet. Jag hade kommit ungefär halvvägs när känslan infann sig att, detta kan jag inte stå för. I min villja att uppnå något ogripbart, hade jag kompromissat och prioriterat bort mig själv. För någon annans ögon.

I mina ögon, är det dumt att bajsa i dricksvatten, en av jordens största bristvaror. I mina ögon, är det inte roligt längre att dricka död mjölk från en koncern som tar kål på sina egna producenter genom sänkta mjölkpriser. Jag köper hellre havre av bonden direkt och mjölkar levande getmjölk. Det blir så påtagligt då jag ser pengen stoppas ned i bondens byxficka. I mina ögon är det dumt att umgås med 100 vänner som inte bryr sig istället för en vän som tycker om mig på riktigt. I mina ögon är det dumt att ignorera signaler, oavsett vart dom kommer ifrån och om det är bevisat eller inte. I mina ögon är det smartare att tänja tiden och välja bort allt onödigt, istället för att tänja på mig själv genom att försöka hinna så mkt. som möjligt på kortast möjliga tid. I mina ögon, ligger det en skönhet i att ordet tvätta betyder mer än att vrida på en kran och trycka på en knapp. För mig betyder det att hugga ved, hämta vatten, tända i grytan, koka vatten, röra, tvätta, skölja, pumpa mer vatten, skrynkliga fingertoppar, tranor som flyger förbi, nämen hej en killing, bränd dig inte på nosen lilla vän, vrida ur, hänga upp, nämen hej killingen är du här nu igen?! I mina ögon är även en katt med blomkålsöra vacker. Och i mina ögon......är jag rätt ok :-)

Tack Viola, för den tankekedjan.

Ps. Klicka på bilden för att komma till min nominering. Ds.

Kompisar från förr.....

Vi har äldre fd. boendes möbler och sånt. För oss känns det bra. Som att vi förvaltar något och tillför något eget samtidigt. Mjölkbonden var förtryckt i huset, så han är bara i lagårn. Han har inte visat sig för mina ögon, men gett ett klart "intryck" av hur han ser ut. Blundar jag så ser jag. Han har svarta gummistövlar, blåbyxor med en skärp som blivit för långt så att det hänger. I bältet hänger en morakniv med unikaslida. Han bär en urtvättad kortärmad terylenskjorta, gräddvit m. bruna rutor och har reklamkeps med pappskärm. Han har lämnat över lagårn till mig, och ler åt allt tokigt jag hittar på. Men är rätt nöjd med att det mjölkas där igen. Så fort man går ut över tröskeln, så upphör han att existera. Han är som en glödlampa med rörelsevakt.

Pigan med 1800-talskläder har jag sett med ögonen tre gånger. Hon är inte nöjd. Eller snarare, sliten. Hon går barfota och bär ett par bruna snörkängor som hon liksom likgiltigt slänger med när hon går. Jag får intrycket av "Ingen idé att göra sig fin. Ingen karl tittar ändå åt mig" Jag vet inte vart hon ska, men hon ser ut att ha ett mål.

Flickan är inte min bekantskap. Jimmi säger att hon står och tittar i vardagsrummet och på kallvinden. Han får inget intryck av tid eller ärende. Hon bara tittar.

Katten som Jimmi's syster känt, springer rätt igenom vardagsrummet som om huset inte fanns. Vilket jag tolkar som att den levde innan detta huset flyttades hit 1900 och byggdes rätt över kattens vanliga stråk.

Jag är rätt glad över det lilla jag har sett och kännt här. När jag bodde i Stockholm, hade jag en episod i gamla stan. Och sen dess har det varit tyst, tills nu. Jag trodde det var borta innan. Jag har ingen aaaaning om vad jag ska kalla det. Eller vad det är. Dom bara finns.

Lite tidigt, men.....åh!

Idag när jag var nere i lagårn hos getterna på dagen, var allt som vanligt. Stora magar, inga barn och inga tecken på några födslar. Man brukar ju alltid se att "något" är på gång i alla fall. Någon timme senare så hade jag ett ärende till där nere och då hörde jag ett litet "e!" Vad var det? En Killing? "E!" hördes det igen, lite högre denna gång. Och jo, Freja hade just fött årets första killingar. En svart flicka med mask och en helvit pojke. Jag måste ha missat det med en kvart bara. Pojken var på benen men flickan hade fortfarande fosterhinnor runt sig. Tio minuter senare var även hon på benen och letade tutte. Små färdiga getter! Fantastiskt! Man tröttnar nog aldrig på det, att se vad det blir färg, kön och hur dom tar sig. Flickan heter Kraka och pojken heter ingenting. Ingen döps så länge man inte vet ifall dom ska gå till liv eller inte. Om en stund, ska jag ner och och lukta på dom. Dom luktar gott och så där "nya" liksom. Om några veckor har vi mjölk igen på Stora Kärr. Färsk kall getmjölk är ett glas med livfullhet, jämfört med död mjölk från affären. Tack Freja!

Nom, nom, nom, nom........

Jag äter getost.

Skyddsängel sökes.

Har du mött din ängel? En vän till mig hade besök av sin när han mådde dåligt en gång, sa han. Den stod bredvid sängen och strök hans panna medans tillvaron fylldes med en känsla av att allt var ok. Han påstod vidare att, vi alla och en var har "sin" ängel. Mycket bestämt, joho....så är det. Dom går bredvid oss och visar sig bara när vi absolut behöver dom.

Men, var är min?

Mormor är död.

Hemtjänsten hittade henne i morse. Märkligt vad minnen som dyker upp som man inte hade en aning om att man hade. Mitt förhållade till henne var komplicerat. I barndomen var det en blandning av djup vänskap, skam och....ja, rädsla. Vi hade ofta underbart roligt tillsammans. Men det roliga kunde vända till nattsvart hysteri vid minsta felsteg av en ovetande liten pojke. Hennes vredesutbrott var en naturkraft. Sådana dagar tillbringades vid bäcken, i väntan på att det skulle gå över. Jag vet exakt vilket djurliv den bäcken innehåller, tro mig. Satt man helt stilla på den lilla bron, kunde man få se strömstaren samtidigt som man väntande på nåden. Eller middagen. Vilket som nu vart klart först.

Andra dagar sjöng vi lustiga dängor och halvt rumsrena små sånger. Som "Tjolitta lej, tjolitta lej. Du fån'te kasta koshit på mej......." medan hon satt och vävde och jag satt och snurrade tråd på spolar. I hennes sovrum fanns Jobs tårar i en alabasterask och pottskåpet som luktade idomin. Hennes hem präglades av känslan för kvatiltét vs. slarvet i hörnen. Hon klippte luggen med samma sax hon mordiskt klippte av bakkropparna på getingar med ett leende och öppnade gräddtetror med. Ja, trekantiga. Varmchoklad och ljug på bron efter sommarföljetongen. Förstautgåvor beställdes för att jag skulle få känna mig bekväm med och hålla mig ajour med god litteratur. Jag tyckte om min snälla mormor. Den andra mormodern tog jag avstånd ifrån i vuxen ålder. Och då hon senare tog över mer och mer så såg henne inte på många år. Jag hyste inga agg. Jag valde bara bort.

Mormor, du hotade alla med att bli hundra år. Men du missade med 4 månader och nådde inte rikigt fram. Det kan jag tycka är synd. Men både du och jag vet att du hamnar där vi trodde man hade roligast, du och jag. Och varmast! Vi ses....

Ps. Om någon känner igen sig, så kanske detta forum om att vara barn till narciccistiska föräldrar kan vara till en hjälp. Ds.

Bara för att........

Jag är så himla "photogenic". Bä-ä-ä-ä-ä-ä på er!

Gubbdjävulen tittar tillbaka i spegeln.

Men, inför mig själv är jag mest ett stort barn. Jag hoppar till och med i vattenpölar ;D Lyssnar på techno och dödsmetall, spelar wow och travian.....bloggar och chattar hit och dit. Man ska ha roligt så länge man kan. Snart kanske man blir en sån där arg och bitter gubbe med käpp, vem vet.

En bloggvän *vinkar* skrev idag om vad som var lyx i hennes familj när hon var barn. Så föddes frågan, vad var lyx för mig när jag var barn på Östermalm och i London då? Oboj och ostmackor på skogaholmsbröd, hemma hos vanliga barn med vanliga mammor kanske? I England var det nog skolans treacle pudding och läderartade ungspotatisar i ister :) Eller när mor, far och jag åkte till den indiska restaurangen. Eller tiden pappa och jag byggde balsaflygplan ihop och klädde vingarna med silkespapper som vi lackade med shellack. Dom skilde sig 1974 och efter det och fram till nu kan man nästan säga att jag inte hade någon pappa. Jo, han fanns. Men inte där, fysiskt.

Jag skulle ju åka tunnelnana hela livet. Trodde jag. Jag körde upp för ganska precis ett år sen, den 9:e Januari. Och växte med det att jag tog både teorin och uppkörningen på en gång. Som det svarta lilla får jag är, har jag alltid fått intrycket av (inte alltid med ord) att jag är korkad och att det aldrig blev något utav mig. Då när jag lyckas, är jag den första att bli förvånad. Jag borde sluta med det någon gång.

Du hittade den själv.

Men det är den bästa och starkaste komplimangen som kunde komma ifrån mig. I love you more than stinky cheese. De som känner mig, vet min passion för ost som ber om att få bli uppäten som en ren barmhärtighets- handling. Vart hade jag varit om du inte fanns? Jag tillskriver dig inte hela äran, men vilket tvärkast vi gjorde 2001! Hund & katt ibland. Katt och råtta likaså. Inte sammanflätade. Inte heller alltid åt samma håll. Men ofta paralella. Du berikar mig.....

Lite håglös.

Därav tystnaden. Men jag är i startgropen och grunnar på vilken ände man ska börja i, i år. Jag börjar tro att jag har räknat alldeles tokigt när getterna ska killa i alla fall. Det kommer nog en drös runt 20 dagar innan jag hade väntat. Kanske redan om drygt en vecka med andra ord. Det vore skönt med senare killning så att betet kommer igång för dom små fortare. Men, envisas man med att hålla bocken ihop med flocken året runt. Ja, då kan dom spela en såna spratt.

Och så är jag sugen på att bygga den där kåtan som jag har tänkt på så mycket. Grannen har gallrat björk så halva jobbet är ju nästan gjort. Jag tänker mig någon slags svensk nybyggare/same hybrid med både plåtkamin och härd att elda på. Tro nu inte att den enda bilden jag hittade var från Skansen. Men jag tyckte det var roligt att få med två byggnader som betytt mkt. för mig i livet. Den samiska kåtan och min födelsekyrka som skymtar fram som det första tornet där bakom till höger. Jag har flyttat 44 gånger (eller är det 45?) i livet, men trakten kring den kyrkan har av olika anledningar alltid återkommit. Jag tror aldrig det går något flyttlass dit hän något mer. Men chaufören på Fonus får gärna veta vägen dit.

Det ena leder till det andra.

Jag kan inte förklara, men det är något med detta som är så.....åååååh!

Asså, åh....jag är kär!

I manicken, så klaaaart! Men Pamelia Kurstin fnittriga charm och ENORMA skicklighet på theremin lämnar en "ganska" så lamslagen också. Och ja.......*habegär* igen. Filmen blir lite mysko här på bloggen, men finns i bättre version på TED.

Mer ljudexempel hittar ni på Pamela Kurstin's sida på MySpace.

Vem räddar vem?

Jag har fyra hittekatter, änn så länge.....

Jag har pratat i telefon.

Finns det skavsårsplåster för örat? Det är sällan jag pratar i telefon. Vi har nog en av sveriges lågsta telefonräknngar numera, sen bredbandet kom till gården. Men när jag gör det gör jag det med besked. Hej mamma! *vinkevink* Jag ser också att min vän Ninna har hittat hit. *vinkevink* Du och lelle har ju träffats en gång också. När jag bodde i fryshuset. Jahapp, det var dagens träningspass det. Alldeles slut! Var är min nattmacka?

Caprimulgus.

Ja, då har man försäkrat sig om de sena nätterna, ringarna under ögonen, kaffedarret, ilskeutbrotten, glädjetjuten ingen förstår, "jag ska bara", kamratskapen, krig och elände i 13 månader till då.

Travians server s4 startade om i morse.

Och som vanligt, är det inte gallen på bilden som har skrivit brevet.

Fnys!

Och här var det meningen att jag skulle ha någon äppelkäck bild. Men icke!

Örrk, trist dag. Du vet, när förutsättningar fattas för det som förutsätter något annat som förutsätter det man skulle gjort egentligen för att det förutsätter att.....i all oändlighet. Först, så tappade jag bort en dag till i skallen. Igen! Jag har minsan varit övertygad om att det är Tisdag idag, hela dagen!

Ja provar med bilden igen.......ngaaaa *klicka* Nähä.....funkantejö.

Så skulle jag tvätta i min Washkügel. En handvevad boll man stoppar tvätt, tvättmedel och varmt vatten i och vevar utav fasiken. Varför det inte blev av, vette tusan. Jo, jag skulle göra en ostsmörgås. Så var det ja, och så fastnade jag med den framför datorn så länge, att osten krullade sig på diskbänken. Och sen.......äh, minns inte. Jo, gubben kom hem, åt och gick och lade sig. Vilket förmodligen var dagens höjdpunkt. Inte att han lade sig, utan att jag hade sällskap i typ 2 timmar och 13 minuter.

Provar en sista gång med bilden....ngaaaa *klick* NU, funkade det!

Kors i krösamoset!

Din Aspie poäng : 131 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 91 av 200
Stor sannolikhet att du är Aspie

Oj?

Har jag tappat bort en dag? Öh, nä...fast jag gör det rätt ofta. Antar att man gör det när man saknar kronologiska landmärken efter ett tag. Ena dagen är den andra lik. Det som sätter spår är årstiden. När kommer domherren? Första fågelstrecket på väg till Tåkern?
Får vi äntligen återse storkparet som förmodligen flugit fel första året? Det kan gå månader innan jag vänder blad i almanackan från konsum som pliktskyldigt tas hem och hängs upp på väggen. Och jag svär över allt jag läser om som redan har varit. "Fan, har Heda marken varit!" Men det är så, att siffror aldrig har berört mig. Jag vill veta vart bussen går, inte vad den har för nummer! Jag blir skitsur när någon rabblar ett telefon eller kontonummer alldeles för fort! Hur ska jag minnas siffrorna som jag inte hunnit skriva ned? Och uppgiftslämnaren suckar ALLTID när man ber dem ta om numret en gång till. När det sker för 6374748:e gången, så sårar det.

Snart så.

Var hos en väninna i dagarna, som hade fått killingar redan. Snart, kommer dom även här. Små mirakel av färdigheter, getter från början. Det dröjer inte många timmar efter att dom står på benen innan dom börjar göra getsaker. Som om dom tränat på att vara get inne i magen redan. Men bäst av allt är, när man håller dom i famnen och dom liksom bara "passar in" där. Och doften! Getbarn luktar gott. Nytt liv och färska löften. Blir du en bra mjölkget, lille vän?

Och som vanligt, är det inte barnen på bilden som har skrivit brevet.

Glöm allt jag just sa!

Nu har jag kraftiga habegär! Som damen säger "This is cool shit man!"

Ljus.

Jag nämnde idag i en kommentar en strindbergslampa jag hittat foten till i en container för många år sedan. Titta så fint någon annans sopor kan bli med rätt ögon! Den leder oss genom vardagsrummet varje dag. Det skulle den usla lampkastaren veta! Det tog kanske 20 år, men den fick sin nya kupa och levde upp till slut. Det var väl det jag sa, den VAR "bra att ha"

Det som skrämmer mig mer är att många även ser de levande som skräp. En granne har en ardenner som var "omöjlig" och har idag stor glädje av den. En annan familj har en "lågmjölkande" get och har glädje av den goda men dock enda litern getmjölk dom får varje dag. Någonstans, finns alltid någonting eller någon....som passar för någon. Man måste bara föra dom samman. Man måste inte alltid köpa nytt, om någon annan sitter och klämmer exakt på det du behöver i en skrubb. Allt måste kanske inte gå omvägen via en container. Ge bort det, till någon som behöver......

Det är kallt.

Bilden är visserligen ett år gammal redan. Men det är inte långt ifrån, så som det är idag. Termometern visar -16 och det knarrar under fötterna. Att hämta vatten gör nu ont! För länge sen såg jag "vattenbärerskovantar" utan att ha sinnesnärvaro nog att bookmarka sidan. Är det någon händig som känner igen begreppet och vet vad jag skriver om, så kommentera gärna.

Det vart ingen slakt idag. Den klantiga lilla getgubben (jag) hittade inte slaktmasken. Och vi hade nog frusit både rumpan och fingrarna av oss ändå. Det vart en sån dag som man kan titta efter titor i träden utanför fönstret. Men där, hänger bara en illmarig röd katt. Skatan sitter i trädet bredvid, på tryggt avstånd och skrattar. Pica Pica, tack Kristina! Det är nog det jag är mest nöjd med vår gamla abdikerade drottning för. Att hon tog hit skatorna från Kina. Men, är det sant? Eller är det en skröna? Jag märker, att jag i tre dagar nu skrivit om sanningen. Är det den jag söker månne?

Korumpa.

Jag tror bestämt att jag har gått in i väggen. Eller så är jag bara vinterlat för att jag borde gått i ide i Oktober. Men allt, ALLT.....tar emot. Gå upp ur sängen? Åh, måste jag?! Hämta vatten i brunn? Nä, jag kan gå törstig en timme till. Gå på dass? Nä, det är kallt ute *knip* Man gör det nödvändigaste, men någon glädje.....ger inte vardagen så här års.

Men imorgon, blir det förhoppningsvis ett ljust avbrott i hemmatrasket. Jag ska hjälpa bekanta med hemslakt av 4 får. Slakt i sig, är ju aldrig trevligt. Men det blir nog lite mellansnack och sånt. Och så får jag se en del av länet jag inte sett ännu. I alla fall inte så noga. Och så får jag köra lite bil. Man tänker så bra i bilen. Kommer på små sanningar om hur det är. Hälften är ju glömt när man kommer hem, så klart. Men, kanske räcker det om någon på väg någonstans i världen har tänkt lite? Det är ju rätt många som inte gör det, menar jag.

Längtan.

"Bara" 5 månader kvar! Vinter och kyla brukar inte bekomma mig, nämnvärt. Men i år! Alltså, jag VILL inte HA vinter! Ta bort den!

Men så har man ju lite tid till att tänka ut hur man vill ha det. Kanske ta upp en 8 månader gammal ost ur källaren och titta i almanackan vad som hände den dagen den ystades. Titta på bilder på killingar "Jisses, vad stor hon har blivit!" Glädjas och hoppas. Måtte allt gå bra och vad blir det för färger i år tro? Tråkigt har man i alla fall inte på landet, även om det ibland är lite långsamt.

Så andra dagar, som idag. Hinner inte börja förrän dom tagit slut. Att handla mat är inte längre att gå runt hörnet. Att hämta en bil kan sluta med ett par timmars fika. Att laga mat kan ta timmar eller i vissa fall, månader. Perspektiven dras ut och trycks ihop till oanade proportioner och former. Allt, är annorlunda.

Den första dagen.

Här ute, hördes knappt några raketer alls i natt. Vid tolvslaget jag gick ner till lagårn en stund och allt var lugnt, som vanligt. Pratade en stund med geten Freja idag och hon höll med mig om att "Det vore väl bättre att köpa havre för raketpengarna istället!" (Havre, är hennes ord för allt nödvändigt) Så stod vi där en stund och idisslade över det medans jag varsamt drog henne i skägget, som vi brukar när vi har nått hyfsat nära något som är sant för oss. Freja och jag är ofta överens om sånt som gäller tvåbeningar. Dom är galna! Tur, att vi bor i skogen så att vi inte träffar på så många utav dom. Det är bättre att bjuda in vissa utvalda än att ha dom rännandes hos sig för jämnan. För åtta år sedan, fanns det ingen Freja. Och ingen Caprifool heller, för den delen. Då fanns bara sthlm's city, stureplan, McD, vem har mest cred, vem ska man följa och vart ska man gå? Det är långt borta nu.......