fredag 21 maj 2010

Har du någonsin önskat......

.....att du kunde säga allt till någon? Alltså, inte att du hade någon du har förtroende för. Utan att du hade självförtroende nog att ens uttala allt och säga det högt så att någon hör? Hur många gånger hör man inte detta?

-Nämen hej, det var länge sen! Hur är det?
-Jotack, bra!

Och så skiljs man. En lyckligt ovetande och den andra med ett ännu större hål i hjärtat. Vad skulle hända om alla plötsligt vore ärliga mot varandra? Inget spel, inga falska leenden. Man skulle kunna gråta öppet på stan och kanske få en kram. Och säga både jag hatar och jag älskar dig. Och veta vart man har varandra. Jag TROR inte världen skulle gå under av det. Jag tror inte ens det skulle vara särskilt farligt.

15 kommentarer:

  1. Det har du helt rätt i. . . Fastän å andra sidan. . . har jag en jävligt dålig dag så vill jag ju hellre höra att jag ser pigg och fräsh ut i stället för att någon tycker jag ser ut som en häxa. . .

    SvaraRadera
  2. Jag menade nog snarare ärlig än elak :-) För om man har en dålig dag, och känner att man kan säga det.....så kanske man får en klapp på axeln istället.

    SvaraRadera
  3. I måndags var jag på stan, arg och svettig på jakt efter en klänning och så stötte jag på en kvinna jag känner ganska avlägset och rätt som det är hade vi ett väldigt äkta samtal med glädje och skratt men faktiskt till och med lite tårar.
    Det var väldigt stärkande. Men inte blir det så ofta så, inte...

    SvaraRadera
  4. Precis så, borde det vara!

    SvaraRadera
  5. Det är en vacker tanke. Den förutsätter att precis alla är 100 % ärliga hela tiden. Vad den utopin skulle innebära kan man gärna fundera på.

    SvaraRadera
  6. Nej, men det vore ju hemskt om alla jämt sa precis ALLT de tänker.
    Men kanske lite mindre maskhållning. Det tror jag skulle vara välgörande.

    Så om man har en dålig dag kan man själv säga det men omgivningen behöver INTE skynda fram och meddela precis vad de ser!

    (Himla bra tema du tog upp här, Caprifool!!!)

    SvaraRadera
  7. Jag sa ju inte att det skulle vara nå tvång heller :-)

    SvaraRadera
  8. Det ÄR intressant, Caprifool. En kliché, kanske: det lilla barnet visar glatt sin teckning som lär föreställa en fågel. Jag ser inte ens med bästa vilja och all min fantasi en fågel. Hur ska jag göra?

    SvaraRadera
  9. Känner att vi kommer lite långt ifrån det jag skrev om nu.

    SvaraRadera
  10. Jag har tänkt mycket på samma sak på sistone.
    På hur svårt det är att svara nåt annat än "jovars, det är bra" när man egentligen blöder inuti och vill svara något helt annat.

    Knepigt, är det.

    SvaraRadera
  11. I solen på kökssoffan hittade jag tillbaka till din sida och läste och berördes av det du skriver och imponerades av all stickning som verkar växa fram i rasande takt. Mina stickor ligger alldeles, alldeles stilla...sedan länge...

    Ja, kan vi inte börja hos oss själva och vara lite mera genomskinliga i våra möten med varandra? Är vi mest rädda för att skapa obekväma situationer om vi säger hur det är på riktigt? Kan vi inte lära oss att det räcker med att finnas, lyssna och säga att det är ok det som vi berättar för varandra? Närvaro och deltagande.

    Jag ska träna.

    SvaraRadera
  12. Otroligt viktigt fråga du tar upp här.

    Jag har lovat mig själv att jag ska älska mig själv för den jag är, med plump ärlighet och hjärtat på utsidan. Jag har slutat säga jovars om jag inte menar jovars. Och jag önskar att andra i min närhet kunde göra samma sak. Min senaste utmaning är att våga ställa de frågorna som man funderar på men inte vågar ställa. Och att våga vara tyst och lyssna.

    Kanske är det en rädsla för om sanningen uttalas ligger den där i det öppna och måste hanteras? Eller kanske den universala rädslan för att inte bli accepterad eller räcka till?

    Stor och svår fråga, en viktig start är kanske att våga?

    SvaraRadera
  13. Rädlsan att inte bli accepterad eller lämnad är nog rätt befogad. Sist jag skrev till en vän som sagt "vad du än säger, kommer du alltid vara min vän" så vart det knäpptyst efteråt.

    SvaraRadera
  14. Då var det nog inte så mycket till vän tyvärr... :-(

    SvaraRadera