Utdrag ur ett brev

Alltså, jag vill egentligen bara av läkarna få bekräftat vad jag har. Jag skiter nu i om det är fysiskt, kliniskt eller psykiskt. (jag anar alla tre) Bara jag får veta liksom, och slipper undra. Jag är aldrig helt fri från det och ungefär var tredje dag så ruttnar jag ihop totalt. Men det kan också slå till *pang* helt utan anledning på en bra dag. Den delen där jag ständigt har som "influensavärk" och en aning till feber, avskriver jag själv till hiv. Det var en tydlig förändring vid initialinfektionen. Men resten? Började ju liksom INNAN. Ledproblem, har jag haft så länge jag kan minnas. Migränunge. Nack och huvudvärk i tonåren. Jag tappar synen på ena ögat och måste ligga på vänster sida med en ihoprullad kudde under nacken. Ok, 15 års jobb inom vården hjälpte nog inte.

Men innan det har nått en viss gräns, kan jag motverka det en del. Med det jag kallar, meditativ monotoni. Först trance och ambient i högtalarna. Tung sådan med lätta nästan eteriska melodislingor. Stickning, spinning, skriva mail en hel dag, spela travian....och faktiskt, köra bil??!! Samma med moppen. Så länge jag sitter bakom ratten så avleds jag ifrån det onda. Ja, om det inte har gått över den där gränsen d.v.s. Vad fan är det? En motoriserad variant av filmen "En man i solen"?

Men så har jag psyket med. Det är dumt att skilja dom åt, det vet jag. Men skolmedicinen vill ju gärna göra det och det är hur jag passar in i den som jag talar om nu. På psyk är jag lite av en het potatis. Dom har diagnostiserat mig med social fobi. Vilket är bullshit! Jag är inte rädd för folk, jag tycker bara inte om alla. Eller ja, jag tycker om väldigt få. Och umgås helst en och en för att min perception inte räcker till fler. Det går bra på café eller i samlingar, att umgås med ett fåtal med folk runt om. Dom andra behöver jag inte bry mig om. Men på möten eller fest där man ska räcka till alla eller fler än fem, går det inte. Och på det, så kommer jag väldigt dåligt överens med folk. Bordeline eller en mild asberger har nämnts, men jag vettefan.... Svart & svår, säger jag. Depressionerna går jag inte in på. Det räcker egentligen med att konstatera att dom finns, är återkommande och påtagliga skolexempel på klassisk depression.

En dag, ska jag försöka bena ut mina problem. Alltså, BENA ut dom en och en och skriva ner dom utan sentiment eller värderingar. från 1. till ?. vart det nu slutar. Vad kan jag få hjälp med, vad kan jag leva med och vad jag får vänja mig vid att jag nog aldrig kommer ifrån? Om jag på så sätt kan minska summan av allt, kanske splittringen från helheten kan göra nytta ändå. Även om jag själv vet att hela jag hänger ihop.

Ingen frågar hur jag får på mig strumporna en dålig dag när jag inte når ner. Eller hur jag får en kopp kaffe på bordet när fingrarna inte lyder. Och så frågar dom om jag inte ska laga taket snart? Åka och handla vore skönt om vi båda gjorde samtidigt. J hatar att handla och bära hem på bussen och jag hatar att fylla bilen själv. Tycker det vore en trevlig Lördags förmiddags syssla. BÅDA puttar vagnen, packar kassar, och lyfter in dom i bilen. På förra stället vi bodde hade vi hemkörning. Vi skrev matsedel och så faxade vi en inköpslista till ICA. Dagen efter kom en gubbe med allt i banankartonger. Hur smidigt som helst. Gratis var det med.

Nej fan. Roligt ska man inte ha. Och man ska definitivt inte le!!!! Le ALDRIG på sjukan, psyk eller f-kassa! "Ja, du ser i alla fall ut att finna något nöje i livet!" Öh.....??? Dom har inte hört talas om hånleenden. Eller uppgivna leenden. Eller "gud så korkad du är trots din utbildning" leenden. Eller det bakåtböjda gapskrattet åt det absurda i allt. Det man måste kunna för att ens överleva.