Brrr....

Men vad kallt det är! Eller är det bara jag som inte har laddat nog med bränsle i kroppen. Går och huttrar och blir inte varm hur jag än klär mig. Nåja, jag ska äta. Snart! Jag har haft lite mer magtrubbel än vanligt senaste tiden. Får inte behålla maten på morgonen p.g.a medicinen (tror jag). Och det jag till slut får behålla lämnar kroppen bakvägen med ilfart och kramper där jag får hålla mig i dörrposten p.g.a smärtan. Jag får ofta skit (ursäkta ordvalet) eller i alla fall undringar om varför jag inte följer med på olika evenemang, eller lämnar återbud i sista minuten. Jag vågar helt enkelt inte åka för långt bort ifrån en toalett. Jag kan ha fått permanenta skador av den första medicinen jag hade och år av diarré. Men nu har jag i alla fall fått ta lite prover för att se om det kan vara något annat som man kan göra något åt. Likaså har jag tagit reumatologiskt prov för värken igen. Vilket jag vet inte kommer att visa någon inflammation. Det gjorde det inte förra gången heller men hej så lätt det är att få läkarna att tänka utanför ramen! Alla problem avskrivs på hiv. Det känns inte rätt. Gången borde väl ändå vara; "Nähä, du hade ingen inflammation. Då ska vi ta nästa prov!" och nästa, och nästa. Tills dom hittar felet? Ont har jag och fungerar gör jag inte. Det kommer man inte ifrån hur man än försöker förklara bort det.

Efter tio år av detta. Öppnar jag försäkringskassans brev om att sjukpenningen är slut och att jag ska ut i arbetslivet igen första Januari om ingen utredning görs med ett gapskratt. Men så tänker jag, hmm....kanske den utredningen kan sätta fart på läkarnas lust att ta reda på vad som felas? Med lite press uppifrån typ? Men så länge jag mår som jag gör, så VÄGRAR jag! Och något förnedrande vuxendagis ska dom fan inte utsätta mig för. Då är jag hellre lyxhustru....öh, man.

Men vi är inte där ännu. Nu ska jag möta dagen med ett ansträngt leende och gå och borra näsan i raggen på en killing. En varm pussig killing som somnar i famnen. Funkar bättre än några värk eller lyckopiller. Sen sitta där, stilla. *Inte väcka, inte väcka....inte väcka!* Jorden står still och det onda tar en paus utanför vår lilla bubbla av ömhet, så länge det lilla miraklet sover.