Oj!?

Shit, hur blind får man vara? Anar en "viss" kompensation igår. Shoppar jag för att fylla ett tomrum? Hmmm.....

Brorsan A åkte vidare för några dagar sedan och jag ska strax följa far till tåget. Så nu blir det ett tillfälligt tomrum även där. Men han har ju hus här nu och hellre ett tomrum på 2-3 månader än ett på 33 år. Ja, pappa har nästan blivit vardag. Och vart ska annars en far vara egentligen, om inte närvarande i vardagen? Visst, jag är 44. Men det lilla barnet inom mig jollrar glatt. Och det är väl just det jag saknar själv. Att finnas till på det viset och se sin egen spegelbild i en del av en själv. Min egen unge.