Gränstest

http://www.actionbent.com

Igår nådde jag min gräns för vad jag fixar på en dag. Upp kl. 06.00 och köra olaglig bil till Trehörna. Stress. Buss till Tranås, tåg till Mjölby, buss till Skänninge och byte buss till Vadstena. Hämta "ny" bil (Saab 900i, en 87:a) och köra hem den oförsäkrad för att det av någon anledning inte gick att försäkra den online på mitt vanliga försäkringsbolag. Jag som blir spänd och skämmig när jag ser poliser även när jag HAR allt i ordning! På vägen hem monterade jag loss stereon från den gamla bilen som stod parkerad vid en lada bredvid Väderstadvägen. Två rostiga Saab och en orakad snubbe i skitiga kläder som står och sliter ut Biltemas billigaste bilstereo med sladdar hängandes. Blickar? Töhö, vad tror ni? Då var jag glad att vi bor i landet där man drar sig för att ringa polisen när man ser något misstänkt. För att man är rädd för att bli inblandad i något! Mer stress. Svängde förbi mor som bor på vägen hem och hämtade en del av arvet efter mormor. Körde mor som skulle till tandläkaren ner till bussen. Hemma, frukost, släppa ut getterna, jaga getterna som inte ville vara där dom skulle. Laga J's cykel. Cykla till Trehörna och hämta J och bilen som lämnades där på morgonen. Kom hem och fick ovett för att det inte fanns vatten och indirekt för att jag inte gjort något på hela dagen. Öh? Vem fan är det jag hämtat bilen för att kunna skjutsa och hämta mat åt? För om det bara hade varit jag, hade jag fortsatt med moppe eller sparat till en recumbent trike med släpkärra. Åkte i.a.f på att laga mat för att J fick hämta en hink vatten. Min benstomme brann nu och knäna darrade vid det laget. Alltså, jag VILL inte lägga munkavle på folk! Men jag vill ha en medvetenhet om att en tanklös kommentar kan få min värld rasa totalt! Idag = ont.


Lite less över interiören på bilen. Tog den av nöd osedd och visste att den var "lite dan" inuti. Men inte SÅ dan! Nåja, vårt Saab-orakel M kan sina grejer och bilen kommer förhoppningsvis att ta oss från punkt A till punkt B ett bra tag framöver. Lustigt bara, att en av oss fortfarande lever långt under existensminimum fastän hushållet fått 13000:- mer att leva på i månaden. Det tog mig 7 månader att få till en fungerande bil åt oss. Men det är väl bara att med ett leende, göra en J-Lo med knäna varje gång man kliver ur bilen för att inte visa mussy'n genom sina urtvättade kalsonger med för länge sedan pensionerade resårer och trasiga byxor. Och sen oberört borsta av sig skumgummit som skakat loss från biltaket innan man stilfullt gör entré på Willys eler Lidl, för att ensam veckohandla undermålig EU-mat till familjen för att man inte orkar annat. För mig, är detta inte värdigt. Och en fullständig omställning till vem & vad jag har blivit. Jag råkade fälla en kommentar till en familjemedlem om white trash på stan för någon vecka sedan och fick tillbaka "Har du sett dig i spegeln nyligen?!" Man blir ödmjuk med tiden. Eller är det bara det att stoltheten nöts bort bit för bit?


Men mormors klocka "Petrus" tickar resolut men stillsamt på sin nya plats i hemmet. Det känns så himla bra! Jag minns den från sommarlov och jular så långt jag kan minnas. Mormors röst "RÖR inte Petrus!" Tror ni jag kunde? Nää... Den stannade alltid när någon annan hade hand om den. Men jag fick igång den i smyg varje gång jag var där och den fungerade alltid sommar eller jullovet ut. Nu står den envisa klockan och fungerar här hemma. Och den kommer att ticka på så länge jag fungerar själv.