Det var på tiden!

Fika med mamma.

Work in progress

Det kom en ullintresserad till träffen. Men jag lyckades sticka en self salvage cast on. Alltid något.

Test

Testar från mobilen.

Men, varför i hela friden?

"När vi nyligen gick igenom våra uppgifter upptäckte vi att ditt
AdSense-konto har utgjort en betydande risk för AdWords-annonsörer. Om
vi låter ditt konto vara kvar i vårt publicistnätverk kan våra
annonsörer skadas ekonomiskt i framtiden. Vi har därför beslutat att
inaktivera ditt konto."

Tusen kronor, frös inne precis innan utbetalning. Tack för den!

Sådärja!

Nu är damen ren och fin. Jag fick ihop till en uppsättning nålar till cylindern, plus några i reserv. Men det saknas en del resårnålar. Lite retligt, men väntat i och för sig. För jag VILL ha nya strumpor! Nu BUMS! Den ampra Viktoria stickar alltså strumpor.

Gräsänkling

Veckan går i passionens tecken, fastän mannen är i huvudstaden. I förrgår var det fröken ost. Och idag är det Madame Viktoria. En amper 20-tals dam om än något ohygienisk. Hon har bidat sin tid i en kvarn i många herrans år i sin väntan på den rätta. Så hon har samlat rätt mycket damm på sin runda kropp och intimare delar. Hon ligger i badet nu medan jag skriver. Och när mannen kommer hem på Fredag, får jag nog hålla ett tal om fördelarna med polygami. För jag släpper henne INTE!

Tätting

Ränner som en tätting och får ingenting gjort. Men jag hann med lite "Bengt tid" idag i alla fall. Tog en sväng till Vadstena för en loppisrunda. Kom hem med ett par på tok för dyra getostar. Den ena är ren mun-orgasm! Blåmögel som har mognat i rödvin. Den har allt! Rundhet och skärpa. Sälta och varm sötma. Ost och frukt i en enda tugga. Jag är kär! Och jag är förtvivlad! Jag minns inte vad den heter. Hur ska jag förklara det för den imorgon när jag sträcker mig efter den på morgonen? "Öh, du osten. Ska vi...igen?"

Trassel

Jahapp, så var man medlem i Ravelry då. Sicken djungel! Och vilken djupdykning! Jag satt nästan till fyra i morse och bara tittade på sockor. Coola sockor. Fina sockor. Glada sockor. Yoga sockor. handspunna sockor. Sockor på längden. Och sockor på tvären.

Det funkar

Det är osvenskt att prata om pengar. Trots att alla behöver dom. Det är också osvenskt att klicka på varandras bloggannonser. Det ser jag i statistiken. Men det gör däremot amerikanarna och ingen tackar väl nej till en extra slant. Eller hur? Så ett tips från mig till dom som verkligen behöver det är, att annonserna faktiskt fungerar. 900SEK på ett knappt halvår. Trots att jag inte är någon Blondinbella. Det räcker förmodligen inte ens till en lunch eller ett par trosor till Bella. Men för mig räcker det till en säck hönsfoder i månaden. Tack! Och varje gång jag själv återkommer till någons blogg, så klickar jag alltid på annonserna ifall det finns några. Det är ett sätt för mig att visa att jag har varit där, att jag återkommer och att jag uppskattar det jag läst. Men, så är jag ju halvamerikan.

Väntan

Jag tycker om att vänta. Även om det inte alltid kanske låter så. Just nu händer det inte så mycket här. Jag väntar på pension. På att kunna tanka. På att få göra allt jag inte kunnat göra utan bil sen November. Det är rätt mycket.

På Lördag har jag äntligen träff på Sinkan igen. Annons finns på www.alternativ.nu. En site om självhushållning. Eller som det står "Alternativ.nu är en hemsida för praktisk kunskap om självförsörjning. Här kan vi som är intresserade av småskalig odling och djurhållning, ekologiskt byggande och hantverk träffas och utbyta kunskaper med varandra." Dom har även en mkt. välarbetad tidning vid namn Åter som kommer ut 4 ggr. per år.

Och så ska vi se om jag inte (med lite hjälp?) kan bygga toelettrummet nu när vi kan få hem bräder. Utedass är och förblir det bästa enl. mig. Men, på natten har det börjat bli besvärligt. Själv kommer jag att fortsätta använda båda när bygget är klart. Mulltoa finns, dörr finns, sponten har jag nog hittat. Vattenkanna och handfat i emalj. Kockums så klart! En tvålkopp bredvid ett medicinskåp från 30-talet på spontad vägg. Linnehanddukar, lite riviga. Tyllgardin och utsikt mot körsbörsträden. Det blir fint.

Regn och svalka

Åh vad det här vädret passar mig.

Utdrag ur ett brev

Alltså, jag vill egentligen bara av läkarna få bekräftat vad jag har. Jag skiter nu i om det är fysiskt, kliniskt eller psykiskt. (jag anar alla tre) Bara jag får veta liksom, och slipper undra. Jag är aldrig helt fri från det och ungefär var tredje dag så ruttnar jag ihop totalt. Men det kan också slå till *pang* helt utan anledning på en bra dag. Den delen där jag ständigt har som "influensavärk" och en aning till feber, avskriver jag själv till hiv. Det var en tydlig förändring vid initialinfektionen. Men resten? Började ju liksom INNAN. Ledproblem, har jag haft så länge jag kan minnas. Migränunge. Nack och huvudvärk i tonåren. Jag tappar synen på ena ögat och måste ligga på vänster sida med en ihoprullad kudde under nacken. Ok, 15 års jobb inom vården hjälpte nog inte.

Men innan det har nått en viss gräns, kan jag motverka det en del. Med det jag kallar, meditativ monotoni. Först trance och ambient i högtalarna. Tung sådan med lätta nästan eteriska melodislingor. Stickning, spinning, skriva mail en hel dag, spela travian....och faktiskt, köra bil??!! Samma med moppen. Så länge jag sitter bakom ratten så avleds jag ifrån det onda. Ja, om det inte har gått över den där gränsen d.v.s. Vad fan är det? En motoriserad variant av filmen "En man i solen"?

Men så har jag psyket med. Det är dumt att skilja dom åt, det vet jag. Men skolmedicinen vill ju gärna göra det och det är hur jag passar in i den som jag talar om nu. På psyk är jag lite av en het potatis. Dom har diagnostiserat mig med social fobi. Vilket är bullshit! Jag är inte rädd för folk, jag tycker bara inte om alla. Eller ja, jag tycker om väldigt få. Och umgås helst en och en för att min perception inte räcker till fler. Det går bra på café eller i samlingar, att umgås med ett fåtal med folk runt om. Dom andra behöver jag inte bry mig om. Men på möten eller fest där man ska räcka till alla eller fler än fem, går det inte. Och på det, så kommer jag väldigt dåligt överens med folk. Bordeline eller en mild asberger har nämnts, men jag vettefan.... Svart & svår, säger jag. Depressionerna går jag inte in på. Det räcker egentligen med att konstatera att dom finns, är återkommande och påtagliga skolexempel på klassisk depression.

En dag, ska jag försöka bena ut mina problem. Alltså, BENA ut dom en och en och skriva ner dom utan sentiment eller värderingar. från 1. till ?. vart det nu slutar. Vad kan jag få hjälp med, vad kan jag leva med och vad jag får vänja mig vid att jag nog aldrig kommer ifrån? Om jag på så sätt kan minska summan av allt, kanske splittringen från helheten kan göra nytta ändå. Även om jag själv vet att hela jag hänger ihop.

Ingen frågar hur jag får på mig strumporna en dålig dag när jag inte når ner. Eller hur jag får en kopp kaffe på bordet när fingrarna inte lyder. Och så frågar dom om jag inte ska laga taket snart? Åka och handla vore skönt om vi båda gjorde samtidigt. J hatar att handla och bära hem på bussen och jag hatar att fylla bilen själv. Tycker det vore en trevlig Lördags förmiddags syssla. BÅDA puttar vagnen, packar kassar, och lyfter in dom i bilen. På förra stället vi bodde hade vi hemkörning. Vi skrev matsedel och så faxade vi en inköpslista till ICA. Dagen efter kom en gubbe med allt i banankartonger. Hur smidigt som helst. Gratis var det med.

Nej fan. Roligt ska man inte ha. Och man ska definitivt inte le!!!! Le ALDRIG på sjukan, psyk eller f-kassa! "Ja, du ser i alla fall ut att finna något nöje i livet!" Öh.....??? Dom har inte hört talas om hånleenden. Eller uppgivna leenden. Eller "gud så korkad du är trots din utbildning" leenden. Eller det bakåtböjda gapskrattet åt det absurda i allt. Det man måste kunna för att ens överleva.

Gränstest

http://www.actionbent.com

Igår nådde jag min gräns för vad jag fixar på en dag. Upp kl. 06.00 och köra olaglig bil till Trehörna. Stress. Buss till Tranås, tåg till Mjölby, buss till Skänninge och byte buss till Vadstena. Hämta "ny" bil (Saab 900i, en 87:a) och köra hem den oförsäkrad för att det av någon anledning inte gick att försäkra den online på mitt vanliga försäkringsbolag. Jag som blir spänd och skämmig när jag ser poliser även när jag HAR allt i ordning! På vägen hem monterade jag loss stereon från den gamla bilen som stod parkerad vid en lada bredvid Väderstadvägen. Två rostiga Saab och en orakad snubbe i skitiga kläder som står och sliter ut Biltemas billigaste bilstereo med sladdar hängandes. Blickar? Töhö, vad tror ni? Då var jag glad att vi bor i landet där man drar sig för att ringa polisen när man ser något misstänkt. För att man är rädd för att bli inblandad i något! Mer stress. Svängde förbi mor som bor på vägen hem och hämtade en del av arvet efter mormor. Körde mor som skulle till tandläkaren ner till bussen. Hemma, frukost, släppa ut getterna, jaga getterna som inte ville vara där dom skulle. Laga J's cykel. Cykla till Trehörna och hämta J och bilen som lämnades där på morgonen. Kom hem och fick ovett för att det inte fanns vatten och indirekt för att jag inte gjort något på hela dagen. Öh? Vem fan är det jag hämtat bilen för att kunna skjutsa och hämta mat åt? För om det bara hade varit jag, hade jag fortsatt med moppe eller sparat till en recumbent trike med släpkärra. Åkte i.a.f på att laga mat för att J fick hämta en hink vatten. Min benstomme brann nu och knäna darrade vid det laget. Alltså, jag VILL inte lägga munkavle på folk! Men jag vill ha en medvetenhet om att en tanklös kommentar kan få min värld rasa totalt! Idag = ont.


Lite less över interiören på bilen. Tog den av nöd osedd och visste att den var "lite dan" inuti. Men inte SÅ dan! Nåja, vårt Saab-orakel M kan sina grejer och bilen kommer förhoppningsvis att ta oss från punkt A till punkt B ett bra tag framöver. Lustigt bara, att en av oss fortfarande lever långt under existensminimum fastän hushållet fått 13000:- mer att leva på i månaden. Det tog mig 7 månader att få till en fungerande bil åt oss. Men det är väl bara att med ett leende, göra en J-Lo med knäna varje gång man kliver ur bilen för att inte visa mussy'n genom sina urtvättade kalsonger med för länge sedan pensionerade resårer och trasiga byxor. Och sen oberört borsta av sig skumgummit som skakat loss från biltaket innan man stilfullt gör entré på Willys eler Lidl, för att ensam veckohandla undermålig EU-mat till familjen för att man inte orkar annat. För mig, är detta inte värdigt. Och en fullständig omställning till vem & vad jag har blivit. Jag råkade fälla en kommentar till en familjemedlem om white trash på stan för någon vecka sedan och fick tillbaka "Har du sett dig i spegeln nyligen?!" Man blir ödmjuk med tiden. Eller är det bara det att stoltheten nöts bort bit för bit?


Men mormors klocka "Petrus" tickar resolut men stillsamt på sin nya plats i hemmet. Det känns så himla bra! Jag minns den från sommarlov och jular så långt jag kan minnas. Mormors röst "RÖR inte Petrus!" Tror ni jag kunde? Nää... Den stannade alltid när någon annan hade hand om den. Men jag fick igång den i smyg varje gång jag var där och den fungerade alltid sommar eller jullovet ut. Nu står den envisa klockan och fungerar här hemma. Och den kommer att ticka på så länge jag fungerar själv.

Brrr....

Men vad kallt det är! Eller är det bara jag som inte har laddat nog med bränsle i kroppen. Går och huttrar och blir inte varm hur jag än klär mig. Nåja, jag ska äta. Snart! Jag har haft lite mer magtrubbel än vanligt senaste tiden. Får inte behålla maten på morgonen p.g.a medicinen (tror jag). Och det jag till slut får behålla lämnar kroppen bakvägen med ilfart och kramper där jag får hålla mig i dörrposten p.g.a smärtan. Jag får ofta skit (ursäkta ordvalet) eller i alla fall undringar om varför jag inte följer med på olika evenemang, eller lämnar återbud i sista minuten. Jag vågar helt enkelt inte åka för långt bort ifrån en toalett. Jag kan ha fått permanenta skador av den första medicinen jag hade och år av diarré. Men nu har jag i alla fall fått ta lite prover för att se om det kan vara något annat som man kan göra något åt. Likaså har jag tagit reumatologiskt prov för värken igen. Vilket jag vet inte kommer att visa någon inflammation. Det gjorde det inte förra gången heller men hej så lätt det är att få läkarna att tänka utanför ramen! Alla problem avskrivs på hiv. Det känns inte rätt. Gången borde väl ändå vara; "Nähä, du hade ingen inflammation. Då ska vi ta nästa prov!" och nästa, och nästa. Tills dom hittar felet? Ont har jag och fungerar gör jag inte. Det kommer man inte ifrån hur man än försöker förklara bort det.

Efter tio år av detta. Öppnar jag försäkringskassans brev om att sjukpenningen är slut och att jag ska ut i arbetslivet igen första Januari om ingen utredning görs med ett gapskratt. Men så tänker jag, hmm....kanske den utredningen kan sätta fart på läkarnas lust att ta reda på vad som felas? Med lite press uppifrån typ? Men så länge jag mår som jag gör, så VÄGRAR jag! Och något förnedrande vuxendagis ska dom fan inte utsätta mig för. Då är jag hellre lyxhustru....öh, man.

Men vi är inte där ännu. Nu ska jag möta dagen med ett ansträngt leende och gå och borra näsan i raggen på en killing. En varm pussig killing som somnar i famnen. Funkar bättre än några värk eller lyckopiller. Sen sitta där, stilla. *Inte väcka, inte väcka....inte väcka!* Jorden står still och det onda tar en paus utanför vår lilla bubbla av ömhet, så länge det lilla miraklet sover.

Oj!?

Shit, hur blind får man vara? Anar en "viss" kompensation igår. Shoppar jag för att fylla ett tomrum? Hmmm.....

Brorsan A åkte vidare för några dagar sedan och jag ska strax följa far till tåget. Så nu blir det ett tillfälligt tomrum även där. Men han har ju hus här nu och hellre ett tomrum på 2-3 månader än ett på 33 år. Ja, pappa har nästan blivit vardag. Och vart ska annars en far vara egentligen, om inte närvarande i vardagen? Visst, jag är 44. Men det lilla barnet inom mig jollrar glatt. Och det är väl just det jag saknar själv. Att finnas till på det viset och se sin egen spegelbild i en del av en själv. Min egen unge.

Nyttan med en trasig farbror

Foto: Emelie Ånskog

Det var nog inte kotförskjutning, utan diskbråck. Men ryggen känns fan trasig ju! Doktorn frågar du? Tsss....."gå hem och ta en Treo"

Men man kan ha nytta av trasiga farbröder ändå. Man kan studsa på dom. Ungen är ett lånebarn vid namn Lo. Och föräldrarna är inom säkert räckhåll. Lyllos er E & M. Ni har ett litet mirakelbarn. Min största sorg är att jag aldrig fick några och jag fick kämpa med mina tårkanaler ett tag där. Men, jag kunde ju skylla på ryggont i så fall.

Habegär! Smeden heter Folke Nesland.