Linjebild från Skara Timmersdala Järnväg. En av VGJ:s motorvagnar på väg in mot Lerdala station. Foto: Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1926.
Ceremonin igår var både stillsam och vacker. Och jag upptäckte att, även om jag inte tillhör landskapet och byggden längre. Så är jag ändå samhörig med dess invånare på ett eller annat sätt, fortfarande. Vänner jag inte sett på 30-35 år finns ändå kvar som en liten glimt långt innanför pupillen. Damen i mejeriet som ville sälja hus till mig som liten pojk och plåstrade om mig när en katt hade bitit mig. Lekkamraten tvärs över vägen som jag hade gödselvattenkrig med. Det är som vanligt vattenkrig, fast mer hard core.... Taxi chaufören som varit vår vän så länge jag kan minnas. Min andra lekkamratsföräldrar som jag ofta tyckte verkade tycka om varandra så mycket. Det var ett var
mt hem att komma till. Tack för skjutsen igår! Sonen hade så rätt. Vi lever nu! Inte sen.... Kusiner och kusinbarnen! Vänner och familj. Nuvarande familjer, fd. familjer och blivande familjer. Nativiteten och framtidstron, verkar det inte vara något fel på i alla fall. Kul att se er alla. Kändes bra med en liten uppdatering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar