Världen har varit för mycket i ett par, tre dagar nu. Har bara klarat av det nödvändigaste. Glömde visst bort att det kan vara nödvändigt att skriva, också. Och ibland skriver jag istället så att fingrarna blör! Arton timmar, eller mer. Tills fingrarna inte klarar mer.Jag har svårt att sålla min omvärld. Allt går in genom en tratt och koncentreras emot mitt ömma, ständigt bombarderade inre jag. Mitt yttre lugn är enbart kontroll. Medan minsta lilla som kan sätta igång en känsla, resonerar inom mig till gränsen av vad jag klarar av. En strof av en låt kan få mig starkt euforisk. Ett leende kan göra mig så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att inte skrämma bort det. Min kärlek kan krama ut all luft ur föremålet. En stämning i skogen, blir så svart att livet inte är värt ett vitten. Ett löv är så vackert att det gör ont av ren lycka. Ett barn på ICA kan göra mig så akut barnlös att jag måste titta bort och bita mig i läppen för att inte kasta varorna och springa ut. Svängningarna kan komma från ingenstans av ingenting och är förödande. Varje ny känsla, så stark att det ödelägger de föregående. Vågor av svartaste svart eller bländande vitt. Aldrig grått. Vidöppen och maktlös, utan skydd. Alltid.
Detta är ganska besvärligt. Nej, inte så praktiskt alls.
Att vara känslomänniska är inte lätt, men det gör att man lever sitt liv. Hela tiden!Jag vill inte vara på något annat sätt trots allt det innebär!Men förstår precis vad du menar!Tänk vad många som missar skönheten i ett löv?
SvaraRaderaÅh! Löv och solen och visset gräs och så överallt gravida kvinnor med sina tjocka magar och jag som bara tappar kilon hela tiden.
SvaraRaderaÖmma själen, den vrider sig som en mask. Vill vara där lugnet är. Och ändå... vad vore jag för ett fattigt liv om jag inte hade mina känslor?
Ja,inte är det lätt alltid. Men jag väljer mitt vilda hjärta framför lagom..... Det är klart att när det slår över för mycket på negativa känslor så kan man tycka att lagom vore skönt. Men då missar man kanske topparna också?
SvaraRaderaDen är jobbig ibland, den där "skörheten" (eller vad man ska kalla den). När man måste hålla andan för att inte börja gråta i kön på Apoteket, eller när man hoppas att man inte träffar någon man måste prata med när man går ut. Kanske är det priset man betalar för att uppleva smärtsam skönhet och glädje?
SvaraRaderaStorlyckans
Aj vad jag känner igen mig när du beskriver känslorna. Ibland önskar jag att jag var lagom. Lagom glad, lagom förtvivlad, lagom arg, lagom allt. Det gör så ont att vara jag ibland. Eller ganska ofta om jag ska vara ärlig. Får så lätt skoskav på själen :'(
SvaraRaderaUlva
Och värst, är nog kommentarer som "det är väl ändå inte så farligt" eller "det blir bättre ska du se" Eller "Ja, JAG mår inte heller så bra alltid!" Vad hjälper det mig? Och vem är dom, att förringa en annan människa? Då önskar man sig skavsårsplåster, att sätta över munnen på dom!
SvaraRadera