torsdag 4 november 2010

Kan någon snälla putta ner mig!


Kossan.se
Jag sitter faaaaast! Att stora delar av livet som beror på andra låter vänta på sig kan jag acceptera. Eller rent av dra nytta utav som andningspauser. Men att jag själv lägger allt som kommer inifrån mig på is, fattar jag inte. Jag har en hylla full med garn. Kassar och kistor likaså. Stickar jag? Neeeeej då! Jag har en skog full med svamp. Plockar jag? Neeeeej då! Jag har ett huvud fullt med tankar. Skriver jag? Jo nu förstås. Men inte på det sättet jag vill skriva egentligen. Mer på "riktigt" liksom. Drömmar kan vara en väldig drivkraft. Men man ska kanske låta en och annan dröm vara kvar, utan att förverkliga den. Jag har liksom allt jag drömt om. Hus i skogen, en make, vovve.....Volv....eh, nej.....SAAB. Och känslan av "Jaha, vad nu då?" har aldrig varit större.

Jag tror starkt på orsak och verkan. Att man väljer stora delar av livet (eller i alla fall hur man ska uppfatta det) själv. Det är kanske svårt för många som sitter mitt i sin skit att se förbi det. Men de sitter ju ändå kvar. Gå! Bara gå! Gör allt du vill! Ägna varje tanke och handling åt att åstadkomma det du vill! Du är det viktigaste i ditt liv. Men spar en dröm eller två, så att du har din längtan kvar när du väl nått dit du vill.

Själv har jag lite bråttom att förverkliga allt. Och glömmer att fylla på med nya drömmar på vägen. Så min största uppgift i vinter blir, att komma på nya saker att drömma om. Står och håller i kanten med tårna. Känns tryggt här uppe. Det tog sin lilla tid att komma hit. Men meningen med att ta sig ända upp var väl ändå att hoppa och se vart jag hamnar. Och sen ta sig upp igen och börja om från början. Äh......putta ner mig va!

2 kommentarer:

  1. Själv har jag de lite motsatt. . . Såtter här nere och tittar upp på alla mina STORA drömmar och undrar hur ända in i de glödheta ska jag våga göra något för att uppfylla dom. . .

    SvaraRadera
  2. Med små steg, är det inte lika läskigt.

    SvaraRadera