Så, nu är resten av kvällen här min egen. J har lagt sig och jag har smugit ned igen. Jag tycker så mycket om titeln till Marit Paulsens bok Natten tillhör mig. För det har den nog verkligen alltid gjort. När jag bodde i mammas mage, hade jag rave hela natten och sov om dagarna. Samma som unge och senare som tonåring. Jag tänker och har skapat mest på nätterna, och i slutändan så jobbade jag mycket natt innan 2000 då jag åter sjukskrevs. Det vart förresten så, att jag vart utförsäkrad efter tio år. Jag har ingen aning om hur livet blir i framtiden. Min webbutik har blivit hackad och är totalförstörd. Jag lyckades komma upp till motsvarande halva sjukpenningen, om jag hade drivit det som ett företag. Nu gjorde jag inte det, utan drev det som ett hobbyprojekt. Men det gav en insikt om att jag med lite andra möjligheter nog "skulle" kunna bidra till hushållet som individ istället som bidragstagare. (Bidragstagare förresten? Låter som om man tar något ifrån någon annan. Bara ordet säger, att du som sjuk ligger till last.) Nu får jag hitta på en annan lösning. Butiken som jag har ägnat månader åt att bygga upp, är i alla fall totalt förstörd. Den dog i sin linda. Och i sin nuvarande form, kommer den inte att återuppstå. Nu får känsliga läsare blunda.
PHISHERS, GO FUCK YOUR SELVES! I'M DYEING, NOT DIEING! I'LL BE BACK!
Så, det var den ilskan det. Blir så arg!
Jag minns inte exakt när livet tog den vändningen att jag känner att jag inte reder ut det själv längre. Kanske 20 år? Någonstans, tappade jag tron på mig. Jag säger att jag gör det, men det är egentligen bara avledande trams för att det ska bli tyst. Jag har väl egentligen inte berättat för någon om mitt tidigare liv och självdestruktiviteten jag lever med. Förr var det mer ordlös handling. Så den delen består mer av inre bilder, snarare än ord. Rus, sex och riskbeteende. Leva på kanten, driven av något okänt. När jag gjort något bra, är jag tvungen att smutsa ner det. Inte som många andra, även förstöra för andra. Bara för mig själv. Och nu när frestelserna liksom är undanröjda efter flykten in i skogen, så rör det sig mer om mitt eget tänkande kring mig själv och vad jag tillåter mig. Tänker (läs mässar) man en tanke tillräckligt många gånger, så blir den sann till slut. I mina ögon, är jag inte värd ett vitten. Och det har du nog sett tidigare med andra, att det spelar ingen roll vad andra säger. Just den sanningen når inte ens dom mest uppmuntrande orden. Och den vårdas just, som den enda rena sanningen. Ömt! I silkespapper i en liten ask. "Rör inte min sanning!" Försök, och jag är borta innan du hinner blinka. Mekanismer jag inte fullt förstår. Mönster jag känner igen, och saknar förmåga att att både uttrycka och avvärja.
Mitt liv innehåller mycket, som jag inte ens kan sätta ord på för att jag inte har greppat det ännu. Det som inte kommer fram vid ett fikabord. Eller vid en inledande bedömning på psyk. Jag har ju inte orden ens..... Hur skulle jag kunna förmedla något av det utan ord? Så därför, sitter jag där och "verkar" inte må som jag gör. Och får avslag.
Men så har jag en förmåga som jag nog borde hålla undan i vissa lägen. Jag kan lägga huvudet bakåt och bara hånskratta åt att allt är skit. Och det är väl det folk väljer att se. Skrattet, så klädsamt. "Nej, han ser ut att må bra." Kanske sanningen är för obekväm? Vet inte. Jag vet inte något när det gäller människor.
Att förstå människor eller mänskligheten är något man bara får ge upp helt enkelt.
SvaraRaderaOch din förmåga att kunna lägga av ett asgarv mitt i skiten bevisar bara att du har en synnerligt avundsvärd förmåga att se på dig själv och livet med distans, få förunnat, de flesta sätter på sig skygglappar och _verkligen_ åker ner i skiten. Det är den där distansförmågan som håller en ovanför med huvudet och som till slut lär en att det räcker med att bara existera utan att man måste prestera (eller testa sina gränser) för att leva, älska sig själv och bli lycklig.
Jag läser och ser dig! Var snäll mot dig själv!
"åker ner i skiten" Ew, jag tänker väldigt mycket i bilder. Och haha, jag såg en vattenrutchbana.....med något helt annat i än vatten :-)
SvaraRaderaHmjo, min gränser tänjs ständigt. Både av mig och av yttre påverkan. Om man åtminstånde kunde stänga av det en liten stund och pusta ut lite. Jag har träffat ett fåtal individer som haft förmågan, sannerligen fria individer. Men dom har istället setts som provocerande av sin omgivning istället och levt rätt ensamma. Men dom finns, och det ger hopp. Känns friskt.
Bra att bli sedd. Och snäll mot sig själv? Hmjo, försöker. Men det är svårt när man inte ser vitsen med det, eller styrs av något inre man ännu inte har makt över.
Du är inte ensam om att känna sådär...jag tror det gäller många många av oss. Man trampar helt enkelt bara vidare i skiten, för vad ska man annars göra?? Mina initiativ o idéer skiter sej ständigt o det blir aldrig nå'n kontinuitet i det jag tar mej för. Eftersom jag egentligen inte orkar. Därför är det bara att, varje förmiddag, koka sej en ny kastrull med havregrynsgröt 'för man måste få lite mat i sej' och se'n försöka ta sej igenom ännu en dag. Det är mycket av det där AA-mantrat: bara jag tar mej igenom denna dag, så...(inte för att jag gått på AA, men tekniken kan man ju sno). Da'n efter är en annan dag att ta sej igenom, och så fortsätter det: den ena da'n staplas på den andra. Nå'n strof ur en dikt eller vaddetvar: 'Alla de där dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var livet!'
SvaraRaderaOch det där innersta, det går ju inte att dela med någon levandes själ-det är ordlöst.
Kontentan av detta resonemang är att det vore lättare att vara ett djur. Mina hundar o katter verkar må mycket bättre än vad jag gör!
Ja, och när de gäller djur så är jag i.a.f bättre på att känna i magen hur dom mår. Människor är mer beslöjade.
SvaraRaderaDu, jag tänker på dej. Det där inlägget ligger alldeles för nära mitt eget inre... Kram
SvaraRaderaMarie, tänk om man kunde förmedla sina inre bilder. Och göra sig förstådd den vägen.
SvaraRaderaAnna, hmjo.....vet. Vapensyster!
I mörkret är alla människor osynliga.
SvaraRaderaI mörkret är vi bara tankar och känslor på naken hud som ingen kan se.
I mörkret finns ensamheten som inte kan delas,
som bara kan genomlevas.
I mörker kan man inte bli sedd,
bara förnimma närhet,
höra andetag,
höra hjärtslag
I mörkret är vi alla osynliga,
är vi naken hud som gör ont,
I mörkret är vi alla vilse
Det som gör ont
är vår enda karta och kompass,
vår enda vägledning,
vår enda möjliga existens
I mörker kan vi inget se,
bara känna
I mörkret är vi alla osynliga
Den som inte är värd ett vitten, är då absolut värd en kram...
SvaraRadera