WIP

Det är en fullkomligt makalös dag ute! Lyssnar man noga, hör man faktiskt att fåglarna bytt till sina vårsånger. Och släktingar i England pratar om vårlökar redan. Det bådar gott känner jag. Vi behöver lite sådana nyheter, begravda under 60-70 cm snö. Det pågående arbetet är en Echo Flower Shawl i min handfärgade Blue Faced Leicester. Inte den bästa combon ihop med Knitpro's akryltoppar. Det gnisslar så man får "naglar mot svarta tavlan" känsla. En skalle som stickmarkör passar dock till allt! Något måste man ju ha som uppväger alla puttinuttiga 2 to 9 maskor ;-) En maska som jag för övrigt har mycket svårt att bli vän med.

Insnöad...

...kanske inte riktigt insnöad. Men nästan. Vackert är det i alla fall. Ja, mellan snöfallen då. Och dom mellanrummen får gärna infinna sig vid utedassbesök. Samt vid ved och vattenhämtning. Man får ju gräva fram brunnen!


Men så blir det ju en del kurande och tid över till annat. Hittar man bara rätt mönster till rätt garn, så kan det bli bra. Någon minns kanske blodpudding och grönmögeloststrumporna?
Det garnet riktigt lyste upp i denna Harunisjal. Jag repade upp en tvåtrådig sockblank och satte ihop ändarna färg på färg.

Nu jävl.....

Om man lägger till ett "Det SKA gå!" mellan varje "two together from the back, one, two, three, yarnover, one, yarnover, one, two, three, slip slip knit" med arga små "stör mig inte veck" Så löser det sig.

Tack K för att du lärde mig sticka på Hardwick Avenue för ungefär hundra år sedan! Kunskap är det enda man inte kan ta ifrån en människa. Av två träpinnar och lite garn bara, kan man åstadkomma mycket.

Ord blir till moln

Man upphör aldrig förvåna....

.....sig själv. Jag använder inte sjal. Jag stickar inte spets. Men så......snubblade jag på detta mönster och här sitter jag och entonigt mässar "two together from the back, one, two, three, yarnover, one, yarnover, one, two, three, slip slip knit" med arga små "stör mig inte veck" i pannan. Faktiskt riktigt roligt. Och hur det blir det, det blir....har jag bara en vag aning om. Lite trollskt ofog är det i den. När man tycker att man har fått lite flyt och börjar bli kaxig. Då, hittar man en tappad maska två varv ner. Hur gick det till? Den fanns ju inte där innan?

När man ystar ska man skära ett kors i koaglet och/eller kasta salt över axeln så inte oknytt kommer och förstör osten. Finns det inga såna ritualer förknippade med textil?

Fast, man behöver kanske inte begripa allt. Bara att sticka baklänges "tink pils pils ,eerht ,owt ,eno ,revonray ,eno ,revonray ,eerht ,owt ,eno ,kcab eht morf rehtegot owt" Låter ju nästan som en besvärjelse det med.

Bilden är superstulen. Jag byter ut den senare när jag kommit lite längre.

Natten tillhör mig. Eller är det tvärt om?

Så, nu är resten av kvällen här min egen. J har lagt sig och jag har smugit ned igen. Jag tycker så mycket om titeln till Marit Paulsens bok Natten tillhör mig. För det har den nog verkligen alltid gjort. När jag bodde i mammas mage, hade jag rave hela natten och sov om dagarna. Samma som unge och senare som tonåring. Jag tänker och har skapat mest på nätterna, och i slutändan så jobbade jag mycket natt innan 2000 då jag åter sjukskrevs. Det vart förresten så, att jag vart utförsäkrad efter tio år. Jag har ingen aning om hur livet blir i framtiden. Min webbutik har blivit hackad och är totalförstörd. Jag lyckades komma upp till motsvarande halva sjukpenningen, om jag hade drivit det som ett företag. Nu gjorde jag inte det, utan drev det som ett hobbyprojekt. Men det gav en insikt om att jag med lite andra möjligheter nog "skulle" kunna bidra till hushållet som individ istället som bidragstagare. (Bidragstagare förresten? Låter som om man tar något ifrån någon annan. Bara ordet säger, att du som sjuk ligger till last.) Nu får jag hitta på en annan lösning. Butiken som jag har ägnat månader åt att bygga upp, är i alla fall totalt förstörd. Den dog i sin linda. Och i sin nuvarande form, kommer den inte att återuppstå. Nu får känsliga läsare blunda.

PHISHERS, GO FUCK YOUR SELVES! I'M DYEING, NOT DIEING! I'LL BE BACK!

Så, det var den ilskan det. Blir så arg!

Jag minns inte exakt när livet tog den vändningen att jag känner att jag inte reder ut det själv längre. Kanske 20 år? Någonstans, tappade jag tron på mig. Jag säger att jag gör det, men det är egentligen bara avledande trams för att det ska bli tyst. Jag har väl egentligen inte berättat för någon om mitt tidigare liv och självdestruktiviteten jag lever med. Förr var det mer ordlös handling. Så den delen består mer av inre bilder, snarare än ord. Rus, sex och riskbeteende. Leva på kanten, driven av något okänt. När jag gjort något bra, är jag tvungen att smutsa ner det. Inte som många andra, även förstöra för andra. Bara för mig själv. Och nu när frestelserna liksom är undanröjda efter flykten in i skogen, så rör det sig mer om mitt eget tänkande kring mig själv och vad jag tillåter mig. Tänker (läs mässar) man en tanke tillräckligt många gånger, så blir den sann till slut. I mina ögon, är jag inte värd ett vitten. Och det har du nog sett tidigare med andra, att det spelar ingen roll vad andra säger. Just den sanningen når inte ens dom mest uppmuntrande orden. Och den vårdas just, som den enda rena sanningen. Ömt! I silkespapper i en liten ask. "Rör inte min sanning!" Försök, och jag är borta innan du hinner blinka. Mekanismer jag inte fullt förstår. Mönster jag känner igen, och saknar förmåga att att både uttrycka och avvärja.

Mitt liv innehåller mycket, som jag inte ens kan sätta ord på för att jag inte har greppat det ännu. Det som inte kommer fram vid ett fikabord. Eller vid en inledande bedömning på psyk. Jag har ju inte orden ens..... Hur skulle jag kunna förmedla något av det utan ord? Så därför, sitter jag där och "verkar" inte må som jag gör. Och får avslag.

Men så har jag en förmåga som jag nog borde hålla undan i vissa lägen. Jag kan lägga huvudet bakåt och bara hånskratta åt att allt är skit. Och det är väl det folk väljer att se. Skrattet, så klädsamt. "Nej, han ser ut att må bra." Kanske sanningen är för obekväm? Vet inte. Jag vet inte något när det gäller människor.

Hmmm....

.....har ni sett att den lilla otäcka Iprenmannen spränger katter i luften? Hoppar ur luftskeppet och *BOOM* så är skurkens lilla kisse köttfärs. Det har alltid legat något skumt kring den där figuren. Och nu vet vi.......

Det låg en skokartong........

Art Yarn - Noori by ~OoO----MEHRA----OoO on deviantART

.....vid brevlådan idag. (Eller ja, igår om man ska vara noga) J sa "Du har fått paket från M i USA igen!" Va? Jag ska inte ha något ifrån M!? I kartongen låg det 200g topsband av Romney fleece, en chokladkaka och ett kort med orden "Thank you for the friendship" Så gulligt! Där sitter jag och tummar på kortet med en glad klump i halsen.

M, I'm dyeing tiny braids of roving pink, red, purple, saffron and turqouise. They are cooling off on the wood stove right now as I'm writing this. Together with some natural brownish BFL and some mustard yellow or moss green lace yarn, I might just manage to spinn some arty farty yarn. Great fun! *big smile*

Bilden är inte min. Men väldigt inspirerande.

Nu är det stängt

Nu har jag stängt tårna. *pust* Dom där öppna rackarna lägger sig gärna på hög. Och som ni ser, så har jag ÄNTLIGEN fått till ett par hyfsade baby/barnstrumpor. Stickade på var annan nål på på min Viktoria. D.v.s på 42 nålar och färgade i Koolaid, Tropical Punch. Resten är stickade i mina färgade garner på min Creelman med 72 nålar. De tre i mitten med resårplattan. Resten med 3:1 fåll med Lycra i fållen.

Födelsedag

Ja, inte min. Det dröjer nästan tre månader. Men för ett år sen, sen drygt ett par timmar föddes denna blogg. Ok, det har varit tyst ibland. Men jag höll målet om att hålla den vid liv i ett år i alla fall.

Jahapp, ett nytt år då. Vad ska man göra med det, tro? Och vad gjorde vi med det förra?