Förödande

Det är förödande vackert ute nu. En liten öppning i molntäcket med rosa och blå strimmor visade sig nyss. Strimmor som får en att stanna upp, titta upp, öppna upp. Hejda sig en aning och bara titta, tyst. Växtlighet tung av snö. Buskar och träd bugar sig för Fru Vinter tillfälligt, i vetskapen om att det snart är vår. Färdiga knoppar dolda som små handgranater under snötäcket i väntan på revolutionen. Och där kom kissekatten Åke. Snö är konstigt, säger han. Det är hans första vinter. Och min fyrtiofjärde. Tiden går och upprepningen ger perspektiv. I enkelhet, upprepning och monotoni, hittar man den mest slående skönheten. Så vackert att man dör en smula i hjärtat. Och så hämtar man sig och går vidare. Kom nu kisse så går vi in.....