Eller ja, hon känns i alla fall väldigt närvarande. En del ifrån hennes dödsbo kom i ikväll. Det lilla som var kvar efter hennes textilslöjd har liksom droppat ned till mig, då jag är den som är mest textilintresserad i familjen. Eller jaaa...jo....asså, jag är väl den som är den mest utövande då. Intresset lever hos fler av oss. Men det är liksom dessa grejer som är mest "mormor" för mig. Bandvävstolarna, den stora grunkan med bobbiner för att nysta upp stora härvor med. Perfekt för mina färgningar av självrandande garn. En stor Lazy Kate. Och kökssoffan. Hur många sommarlov har jag förstrött dinglat med benen från den och ätit filbunke med ingefära och knäckebröd, lyssnandes på sommarlovsföljetongen? Och mormors pottskåp. Den som alltid luktade potta och Idominsalva. Men så, ser jag mormors bandkniv i mässing och jag minns de trubbiga tummarna. Mormors tummar! De mest ändamålsenliga verktyg för textil man kan tänka sig. Hon knöt raskt ihop varptrådar med en knyck på tummen mot pekfingret. För snabbt för att kunna se hur hon gjorde. Hon pressade isär sömsmåner med tumnageln. Och tog spjärn med tummen mot bandkniven när hon slog in varpen. *tjong* Det är egentligen underligt att hon var så duktig på allt, med såna tummar som mest liknade en trädgårdsmästare eller snickares tummetotter. Vid det här laget står jag och håller i kniven och tjuter. Jag måste ha haft ögonen i perfekt höjd för att denna kniven skulle inpräntas så hårt i barnasinnet när hon vävde, att det lever kvar så pass. Tur att alla har gått och lagt sig. Bilden suger, men det är natt.
Och Yeay! Mina sock blockers kom idag! Nu ska sockorna inte bara vara sköna. Nu ska som bli presentabla också!
Ett paket innehållande en Legare 47 som varit spårlöst försvunnen i Frankrike i två månader, dök plötsligt upp i Malmö i Torsdags. Vart i helsike har det varit? Och nu idag, är paketet i Jönköping. En bra dag för stora kliv i soliga handfärgade, handvevade sockor. Varst det slutar, vet ingen.
Eller ja, hon känns i alla fall väldigt närvarande. En del ifrån hennes dödsbo kom i ikväll. Det lilla som var kvar efter hennes textilslöjd har liksom droppat ned till mig, då jag är den som är mest textilintresserad i familjen. Eller jaaa...jo....asså, jag är väl den som är den mest utövande då. Intresset lever hos fler av oss. Men det är liksom dessa grejer som är mest "mormor" för mig. Bandvävstolarna, den stora grunkan med bobbiner för att nysta upp stora härvor med. Perfekt för mina färgningar av självrandande garn. En stor Lazy Kate. Och kökssoffan. Hur många sommarlov har jag förstrött dinglat med benen från den och ätit filbunke med ingefära och knäckebröd, lyssnandes på sommarlovsföljetongen? Och mormors pottskåp. Den som alltid luktade potta och Idominsalva. Men så, ser jag mormors bandkniv i mässing och jag minns de trubbiga tummarna. Mormors tummar! De mest ändamålsenliga verktyg för textil man kan tänka sig. Hon knöt raskt ihop varptrådar med en knyck på tummen mot pekfingret. För snabbt för att kunna se hur hon gjorde. Hon pressade isär sömsmåner med tumnageln. Och tog spjärn med tummen mot bandkniven när hon slog in varpen. *tjong* Det är egentligen underligt att hon var så duktig på allt, med såna tummar som mest liknade en trädgårdsmästare eller snickares tummetotter. Vid det här laget står jag och håller i kniven och tjuter. Jag måste ha haft ögonen i perfekt höjd för att denna kniven skulle inpräntas så hårt i barnasinnet när hon vävde, att det lever kvar så pass. Tur att alla har gått och lagt sig. Bilden suger, men det är natt.
Och Yeay! Mina sock blockers kom idag! Nu ska sockorna inte bara vara sköna. Nu ska som bli presentabla också!
