fredag 8 juli 2011

Jag är inte glad!

(Ett öppet brev, om man så vill. De som tar åt sig, är förmodligen de som det är riktat till. Och alltså, ingen speciellt utpekad. Du känner själv vart du står. De som inte tar åt sig, har min fulla respekt; Live long and prosper!) 

Titeln "Jag är inte glad!" är något jag upprepat gång på gång. Tillsammans med "Jag orkar inte" och "Jag reder inte ut det här själv!" till det mer direkta "Jag behöver hjälp!" Var i dom meningarna finns det något som helst utrymme för tolkning? Var i orden finns instruktionerna till tystnad? Till neglegence? Till att inte göra sitt jobb? Jag ser det då rakt inte! Mer tydligt än så kan man väl inte uttrycka det?

Och var, i hela friden finns antydningen till att jag är kapabel att själv resa mig upp och ta itu med livet?

Jag är inte ens kapabel att ta till mig välmenande svar som inleds med "Kan du inte..." eller "Varför har du inte...." eller "Borde du inte....." Alla uppslag och enkla lösningar som inleds med ordet "inte" får hela mig att bli en enda stor muskelknut. Smärtan i kroppen och själen blir till brus och resten av det ni säger blir just bara "......" i mina öron. Det är inget jag väljer själv. Och jag skiter fullständigt i om det är fysiskt, psykiskt eller båda delarna! Eller om jag bara är galen! För mig är smärtan påtaglig, kännbar och förödande trots avsaknaden av diagnos. Fråga mig hellre vad jag vill uppnå och vad jag behöver hjälp med för att nå dit... Jag är fullkomligt kapabel att avgöra och uttrycka det, om jag får bara får frågan.

Och NEJ, jag vill inte ha lyckopiller! Jag vill ha en strategi till överlevnad! Nej, jag vill INTE HA alvedon! Jag vill VETA vad som gör så ont! Så att jag vet om man kan göra något åt det, eller anpassa min vardag så att den fungerar. Och NEJ, jag vill inte se dina himlande ögon eller få din förringande klapp på axeln. Och det jag vill ha allra minst, är din tystnad. Din frånvaro. Och din likgiltighet. Varken som vän eller som professionell. De som är allra, allra värst. Är de som får betalt för sin likgiltighet! Gör ditt jobb för fan, du som har ett!

Ok.....nu känner jag att min egen nivå börjar sänkas av ren ilska. *andas, ett, två, tre* Men orden är rätt enkla. Och borde kunna besvaras på ett lika enkelt sätt. Eller vadå.....med en kram bara! En liten kram som säger "Jag ser dig"

Jag kan idag fullständigt förstå mekanismerna som gör att man blir hemlös och utslagen. Utslagen förresten, säger inte riktigt det jag känner att det handlar om. Utslagen, innebär att det finns någon som ser en, siktar och slår. Sedd, är det sista jag känner mig just nu. Nä, utelämnad är ett bättre ord för det jag vill åt. Tystnad, ryggtavlor och tomma ord som säger att man egentligen inte bryr sig ett skit om de närmast oss. Men det är inte "fint" att säga så. Det är fint att skicka Facebook anmaningar om hemlösa hundar i Timbuktu, om orättvisor i Långtbortistan, och förfasa sig över fattigdom någonstans vi i väst egentligen i själva lagt grunden till. Vad fan spelar det dom för roll hur mycket vi lajkar vad andra lajkar? Får dom mer i magen kanske? Påverkar det hela regimer? Världekonomin? Någonstans läste jag om hur mkt. ett musklick kostade världen. "Ett klick för de fattiga" kostar mer än vad själva klicket ger just till de fattiga. Bara för att andra ska se ATT vi klickar! Vi visar oss fina på framsidan, med ryggen åt våra närmaste, åt grannen och åt fyllot utanför systemet som tigger växelpengar. Vi ger hellre offentligt så att alla ser det eller om man har chans att vinna miljoner än att lite diskret sticka en tjuga i handen på någon som behöver det.

Och om det är otydligt, fråga mig för guds skull inte hur jag mår om du inte vill ha eller klarar av svaret! Mitt mantra för idag är "Jag ska inte säga "Tack bra!" som svar på "Hur mår du!" Så anse dig härmed varnad för ärligt svar!

Jag är trött på att skydda andra för att "dom har nog med sitt" Det hjälper inte mig. Ja, ni ser......jag har till och med svårt att hjälpa mig själv :-) Ja, en smiley..... Dom känns bra att skriva. Små leenden som tittar tillbaka på mig. Ibland de enda leenden jag ser på flera veckor. Äsch, jag tror jag skriver en till ;-)

10 kommentarer:

  1. Jag känner dig inte utanför din blogg, och jag bor förfärligt långt bort, men jag vet allt för mycket om hur smärta kan bryta ner en själv och ens relationer...

    Idén med "lyckopiller", om det är ett seriöst förslag från en läkare, är inte att man ska bli "lycklig" (det blir man liksom inte, och bleve man skulle nog det pillret vara både narkotikaklassat och illegalt) utan att de kan blockera smärtsignaler och därmed minska nivån av fysisk smärta samtidigt som de fyller på serotonin och annat som kroppen får slut på efter en lång tid av värk.
    Fysiska processer alltså, inte något man kan ta sig i kragen och tänka positivt för att ändra på.

    Om förslaget istället kommer från vänner som saknar både medicinsk kunskap och egen erfarenhet av att behöva dylik medicin, så förstår jag din upprördhet.

    Själv går jag inte riktigt bra ihop med medicin, så TCM-akupunktur har blivit min favoritkur. Kommer dessutom med en förklaringsmodell som, om än annorlunda mot landstingets, ger en något att jobba med mentalt och praktiskt. Jag gillar den biten.

    Jag önskar dig verkligen kontroll över situationen och snabb bättring!

    SvaraRadera
  2. Ofta uttrycker jag mig allt efter som orden kommer. Ang. sk. lyckopiller så hjälper dom inte mig. Och vad jag blir upprörd över är när det erbjuds som det enda alternativet utan någon uppföljning alls.

    SvaraRadera
  3. Vad svårt att svara på detta tycker jag. Jag tycker så mycket om dej och vill så gärna att du får må bra!
    Jag har en viss insikt om smärta, och hur det är att inte bli trodd. Smärta gör att själen mår skit, så är det bara.
    Jag vill så gärna komma och hälsa på dej igen, tjoa till när jag kan komma!! Gubben min har semester nu och jag kan komma ensam efter typ onsdag nästa vecka. Jag vill krama dej juh!
    Jag har ringt några gånger, men din telefon funkar ju aldrig... ;)
    Vi kan väl höras vännen? Kram!!

    SvaraRadera
  4. Du Anna D tillhör ju en av dom som ska live long and prosper :-) Ja, det är skräp med Telia. Dom lovade en tredje gång att komma och att det skulle vara klart idag. Ingen kom.

    SvaraRadera
  5. Tsss, varför blir jag inte förvånad? Själv har jag inte haft problem med den fasta telefon, men mina föräldrar bor avsides och har inte haft telefon nu på över en månad. Åskan slog ner och sen dess är den död. Hmpf...
    Håller tummen för att det ordnar sej så man kan prata med dej lite billigt. ;)

    Fast så klart, det är ju värt att ringa med mobilen, bara för att prata med dej. <3

    SvaraRadera
  6. Undrar om det var samma oväder som tog våran?

    Meh, du tror mobiler funkar här ute? :-) Det går inte att ringa hit alls.

    SvaraRadera
  7. Här kommer en liten hälsning från Husdraken!!

    Jag tycker att det ser ut som att det finns lite glädje =) som ligger långt där under o väntar på dej.
    Jag vet hur det är när kroppen inte funkar...det är lätt att hamna under en stor grå filt.
    Jag fick ju veta vad som var fel på mej....ett svar ..o det blev ju inte lättare att gå för det, men jag vet ju vad som är felet iaf.Jag vet att det är jättedyrt men man kan skicka in hår för analys och få veta om något fattas kroppen, För att se om du har gifter i kroppen eller brister av något ämne. Ett litet tips (om du vill ha) Annars får du nöja dej med en DATA kram....från mej.....

    SvaraRadera
  8. Låter som dom du har en jävligt jobbig tillvaro. Jag känner ju inte dig men kikar in på bloggen då och då och sympatiserar och empatiserar varmt med mycket av det du säger och känner.

    Kram och ett stort leende. :D.

    SvaraRadera
  9. Jag läser, tänker och känner (även igen mig). Och det jag kan få ur mig just nu är KRAM!

    /Karin

    SvaraRadera
  10. Cyberkramar gills dom med. Tack!

    Jag kan föresten tala om att vi inte är ensamma. Inlägget resulterade i flera mail från andra i liknande situation. Mail med många kloka ord och rörande (och upprörande) insikter!

    /BB

    SvaraRadera