Mer Storlom?

Vad är det som är långt, svart och vackert med små pliriga ögon? Och VAR är min Lottovinst?!

Nytt utseende

Inte bara jag ändras med tiden. Så även min blogg. Efter att ha fått några synpunkter på kontraster och läsbarhet, väljer jag nu ett annat utseende. Det vita är vitare och blandas inte lika lätt med bakgrunden. Hoppas det blir lättare nu. Tänk om det var lika lätt vad det gäller en själv! Bara gå in på en sida och välja. Hm, platt mage...ja tack! Skostorlek 42 istället för 41, så att man kan hitta fler skor på rea...ja tack! Lite tätare skäggväxt så att jag faktiskt kunde göra något av det utan att se ut som en 46 årig fjunis om jag låter det växa lite.....ja tack! Och så lite nya kläder......hepp! Annars är jag rätt nöjd nu. Både med mig och bloggen. Ska bara städa bort lite länkar och annat som blivit out of date.

Men vad gör jag?

Jag stickar igen! Gick förbi garnhyllan och ut hoppar ett nystan som drar mig i byxbenet och säger "Sticka med mig!" Ja, då kan man ju inte göra annat än att lyda, eller hur? Inte när dom ber så snällt. Dödergöks Mitred ser ut att passa. Får räkna om lite bara för att garnet är en aningens tjockare än sock yarn. Hoppas bara garnet räcker! För jag har ingen aaaaning om vad det är för garn.

Jag är inte glad!

(Ett öppet brev, om man så vill. De som tar åt sig, är förmodligen de som det är riktat till. Och alltså, ingen speciellt utpekad. Du känner själv vart du står. De som inte tar åt sig, har min fulla respekt; Live long and prosper!) 

Titeln "Jag är inte glad!" är något jag upprepat gång på gång. Tillsammans med "Jag orkar inte" och "Jag reder inte ut det här själv!" till det mer direkta "Jag behöver hjälp!" Var i dom meningarna finns det något som helst utrymme för tolkning? Var i orden finns instruktionerna till tystnad? Till neglegence? Till att inte göra sitt jobb? Jag ser det då rakt inte! Mer tydligt än så kan man väl inte uttrycka det?

Och var, i hela friden finns antydningen till att jag är kapabel att själv resa mig upp och ta itu med livet?

Jag är inte ens kapabel att ta till mig välmenande svar som inleds med "Kan du inte..." eller "Varför har du inte...." eller "Borde du inte....." Alla uppslag och enkla lösningar som inleds med ordet "inte" får hela mig att bli en enda stor muskelknut. Smärtan i kroppen och själen blir till brus och resten av det ni säger blir just bara "......" i mina öron. Det är inget jag väljer själv. Och jag skiter fullständigt i om det är fysiskt, psykiskt eller båda delarna! Eller om jag bara är galen! För mig är smärtan påtaglig, kännbar och förödande trots avsaknaden av diagnos. Fråga mig hellre vad jag vill uppnå och vad jag behöver hjälp med för att nå dit... Jag är fullkomligt kapabel att avgöra och uttrycka det, om jag får bara får frågan.

Och NEJ, jag vill inte ha lyckopiller! Jag vill ha en strategi till överlevnad! Nej, jag vill INTE HA alvedon! Jag vill VETA vad som gör så ont! Så att jag vet om man kan göra något åt det, eller anpassa min vardag så att den fungerar. Och NEJ, jag vill inte se dina himlande ögon eller få din förringande klapp på axeln. Och det jag vill ha allra minst, är din tystnad. Din frånvaro. Och din likgiltighet. Varken som vän eller som professionell. De som är allra, allra värst. Är de som får betalt för sin likgiltighet! Gör ditt jobb för fan, du som har ett!

Ok.....nu känner jag att min egen nivå börjar sänkas av ren ilska. *andas, ett, två, tre* Men orden är rätt enkla. Och borde kunna besvaras på ett lika enkelt sätt. Eller vadå.....med en kram bara! En liten kram som säger "Jag ser dig"

Jag kan idag fullständigt förstå mekanismerna som gör att man blir hemlös och utslagen. Utslagen förresten, säger inte riktigt det jag känner att det handlar om. Utslagen, innebär att det finns någon som ser en, siktar och slår. Sedd, är det sista jag känner mig just nu. Nä, utelämnad är ett bättre ord för det jag vill åt. Tystnad, ryggtavlor och tomma ord som säger att man egentligen inte bryr sig ett skit om de närmast oss. Men det är inte "fint" att säga så. Det är fint att skicka Facebook anmaningar om hemlösa hundar i Timbuktu, om orättvisor i Långtbortistan, och förfasa sig över fattigdom någonstans vi i väst egentligen i själva lagt grunden till. Vad fan spelar det dom för roll hur mycket vi lajkar vad andra lajkar? Får dom mer i magen kanske? Påverkar det hela regimer? Världekonomin? Någonstans läste jag om hur mkt. ett musklick kostade världen. "Ett klick för de fattiga" kostar mer än vad själva klicket ger just till de fattiga. Bara för att andra ska se ATT vi klickar! Vi visar oss fina på framsidan, med ryggen åt våra närmaste, åt grannen och åt fyllot utanför systemet som tigger växelpengar. Vi ger hellre offentligt så att alla ser det eller om man har chans att vinna miljoner än att lite diskret sticka en tjuga i handen på någon som behöver det.

Och om det är otydligt, fråga mig för guds skull inte hur jag mår om du inte vill ha eller klarar av svaret! Mitt mantra för idag är "Jag ska inte säga "Tack bra!" som svar på "Hur mår du!" Så anse dig härmed varnad för ärligt svar!

Jag är trött på att skydda andra för att "dom har nog med sitt" Det hjälper inte mig. Ja, ni ser......jag har till och med svårt att hjälpa mig själv :-) Ja, en smiley..... Dom känns bra att skriva. Små leenden som tittar tillbaka på mig. Ibland de enda leenden jag ser på flera veckor. Äsch, jag tror jag skriver en till ;-)