Va?! Känner inte igen mig!

Hm, tidig morgon (för mig) och jag är skeptisk. J behövde skjuts ner till Sommen för att hinna med en tidigare buss. Hade i.o.f.s tänkt gå lägga mig igen när jag kom hem. Men det står en grävskopa nedanför huset och gör sånt grävskopor brukar. Så jag väntar tills den har hunnit en bit bort och blivit lite tystare.

Idag är det en månad sedan jag skrev sist. Jag känner inte igen mig alls här där man skriver. Och om jag ska vara ärlig, så......tja, jag har väl inte haft så mycket att säga egentligen. Huvudet har varit fullt av annat. Processer har startats upp och allt hänger lite i luften. Eller ja.....vakuum. Jag håller andan och väntar på systemets kugghjul. Tagit en massa prover. Väntar på psyk, magnetröntgen av hypofysen, smärtklinik, ser till att jag kommer upp på morgonen......och så le samtidigt. En utmaning! Det kom ett skov som det alltid gör om hösten och jag har svårt att tänka och hålla trådar, i dubbel bemärkelse. Så det blir inte så mycket stickat eller annat gjort heller. Sitter i skogen och tittar på världen utanför och är rätt nöjd med att inte delta så mycket just nu. Var till stan, ja.....den riktiga staden Linköping för två veckor sedan och vart alldeles matt. Kul att fika med far. Men jobbigt att stå still i kaffekön på Berget när armar och ben domnar bort.

Den här bloggen har ju blivit lite av en periodisk klagomur. Så jag kan väl säga att det inte är lätt att vara jag just nu. Det går upp och ned. Och nu är det definitivt ned. Saker funkar så dåligt när hjärnan är upptagen med en ond kropp. Och på det så blir folk besvikna på en när man inte räcker till. Det är det där eviga att ens nära och kära (och vissa mindre kära) glömmer bort hur det faktiskt är. Man ser det man vill se, antar jag. Och det är lättare kanske att se det man hoppas på. Istället för att fråga från gång till gång hur det är just i detta nu.

Det känns i alla fall jättebra att få ta reda på hur det ligger till nu. Spelar egentligen inte så stor roll, vad dom hittar eller ej. För varje grej som dom inte hittar, kan jag lägga bakom mig. Och om dom hittar något, så kan jag lägga all energi på det istället för tusen möjliga åkommor.

Men så, har man verklighetsflykten. Och fan, tur är väl det! I förrgår drömde jag att en avlägsen släkting hade testamenterat en kanalbåt till mig. Hjärnan funkar lite kul tycker jag. Hittar på en massa skoj när man sover. Och låter en komma ihåg bara så mycket att man håller sig intresserad. Det är i alla fall mycket verkligt! Jag kan känna vattnet, höra anknäbbar i skrovet som knackar efter bröd och jag håller en varm temugg i handen och myyyyyyser! Kanske en dag.......

Nej, nu hör jag inte grävskopan längre. Undrar om kissen hållit min kudde varm?