Godmorgon

Har varit lite tyst, för att jag haft mycket att bearbeta på hemmaplan nu ett tag. J och jag går in i ett nytt skede,  julen är alltid lite jobbig och så har jag gått igenom en hel del......ja, insikter (?) om mig själv sedan jag fick testosteron på flaska. Jag har verkligen inte varit rolig att ha att göra med de senaste månaderna. Och undrar lite grann när min hypofys slutade att funka egentligen? För tittar jag bakåt så, ja....spåren eller tecknen leder rätt långt  bak i tiden om man tänker efter.

Stormen drog förbi och lämnade lite kvistar och träd efter sig på vägen. Soptumman hade hon petat ned med. Men vi har både ström och telefon i behåll. Vilket vi tackar för. Plus åtta grader. Det är i alla fall inte svårt att hålla stugan varm denna vinter.

Jahapp, så har man motvilligt julat sig. Men jultemat var starkt nedtonat och det var trevligt att se familjen. Eller ja, två av dom i alla fall :-) Jag M och T för en trevlig kväll!

Idag är jag uppe tidigt för att inventera i garnhyllan för att se vad jag kan åstadkomma i strumpväg till englandsresan nu i Januari. Tänkte ta med dom i resväskan och posta dom på plats för att spara på ev. porto. Vem vet, kanske någon hämtar dom på plats och får sig en fikastund på båten?

Alla behandlingar (HIV, smärta & hormoner) funkar kalasbra! Inga mätbara virus, komplikationer eller biverkningar. Eller ja, inga värda att nämna i alla fall. Lite yrsel och dåsighet står man faktiskt ut med om man slipper ha ont. Och så länge jag får rå om min tid själv kan jag ju bara lägga ned det jag har för händerna och blunda en stund när tröttheten kommer. Jag är uppe i full dos av värkmedicinen nu enligt shemat. Och även om värken inte är borta, så är den i alla fall starkt avtrubbad. Och faktiskt, så går det att stå ut med.

Och just ja, det ser ut som om jag kan få gratis KBT. Tack EU och Noaks Ark! Måste bara pussla ihop transporterna till Norrköping först. Och ja, förresten......jag går ner i vikt! Jag antar att det bara är för att jag fått kraft att göra mer saker nu. För jag har minsan inte gjort något aktivt för att uppnå det. Jag ser det som en liten vinterbonus.

Ngaaaa.......

Ok, den fjortonde Nov. var jag på smärtkliniken. Och då ordinerades Lyrica. Som redan skulle finnas i systemet. Nepp. Utvärderingen 14 dagar efter fick alltså framskjutas och nytt recept skulle skrivas ut. BUMS! Kollade innan helgen. Nepp. Kollade mitt i veckan. Nepp. Kollade nu på Fredagen. Nepp. Trots att systern tyckte det var tokigt och skulle ordna med doktorn GENAST. Utvärderingstiden nummer 2, den som framflyttades är nu om sex dagar och jag har ännu ingen medicin.....som ju ska utvärderas efter 14 dagar.

Tostrex (manlighet på tub) funkar ju asbra! En sån totalomvändning på hur jag känner och ser saker hade jag INTE räknat mig! Jag börjar undra om inte jag haft knas med det hormoniella långt tidigare än jag trodde först. För så här har jag inte varit eller kännt mig sen....tja, gissningsvis 15-20 år tillbaka! Och nu pratar jag inte funktion. Utan psykiskt, mentalt.....hur jaget ter sig. Hur jag och andra upplever mig som person. Och hur jag ser på livet och er andra som individer. Precis den önskan jag hade innan......att "känna igen mig själv igen" har slagit in. Och det är så JÄKLA befriande!

Jag har tagit tag i saker som jag skulle ha gjort för länge sen. Ser möjligheter istället för hinder. Och hej vilket motstånd jag får från vissa som inte ser samma sak :-) Men visst, stå där med stövlarna fast i leran ni. Jag räcker er handen men om ni inte VILL, så har jag inte tid att stå kvar och älta samma saker om och om igen. Jag har sett att tiden är begränsad på nära håll och har insett att jag måste i alla fall själv ha viljan till förändring. Och den, är det ingen annan än jag själv som kan ge mig. Lite sällskap på vägen dock, hjälper ju till så klart. (Du vet vem du är och pöss på daj!)

På tal om nya vägar. En god vän till mig är nysingel och har köpt hus. Åkte en sväng till henne igår med "J" och jääääklar vad fint det var! Hon har ägt stället i en månad och bott där en vecka nu bara. Och det känns redan liksom inbott och som ett riktigt hem. Elen är omdragen, ny brunn är borrad, vattnet är indraget, fixat åt djuren, styrt om i bodarna......ja, sånt som tar många flera år att ordna har hon fått till på jättekort tid! Så roligt att se och SÅ inspirerande! Och som alltid hos henne, hemystad getost och hembakt leverpastej, denna gång på älg. Grattis kära vän! Det där har du klarat asbra! Jag tror nog att bodnissen är nöjd att ha ordnig och lite nya djur att pyssla om också.

EDIT: Ringde till smärtklinikens röstbrevlåda och efter kanske en timma ringde en syster och berätttade att någon hade "glömt" lägga ut den elektroniskt och att den hade legat i korgen. Så det vart en tur till Boxholm för att köpa medicin och hushållet är nu 467.50 fattigare. Synd egentligen att mina bromsmediciner är gratis. För får jag något annat så börjar jag genast från noll i högkostnadsskyddet. Utvärderingstid nummer tre är nu på väg med posten.

Katt och fladdermös får besök

Nu så, är allt på plats så pass att vi (mamma och jag) är bokade och klara till sista veckan i Januari. Först en kväll hos "B" som bor i Chelmsford nära flygplatsen. Och sen åka till Brentford förmiddagen därpå. För att presentera sig, få nycklarna, gå igenom allt med båten och vinka av ägarna "R & C" som ska till Tunisien. "B" följer med och så går vi till Kew Gardens det första vi gör. Ska bli hur kul som helst. Har inte ens sett bild på båten ännu! :-)

Hormonbehandlingen funkar fortfarande fint! Inga obehagliga biverkningar. Men vilken liten mental/känslomässig resa det har varit hittills! Börjar faktiskt känna igen mig själv igen.

Update

Jahapp, magnetröntgen var ju intressant. Fick inte titta på något (buuuu) och har inte fått några svar ännu. Men själva undersökningen var ju....ja, intressant är det enda ordet jag kommer på för det. Ok, nu är jag en rätt stor kille (på bredden). Men, hur får de som är ännu större plats där inne? Jag hade 5 cm till taket och gudskelov, behövde jag inte klia mig på näsan under de 25 minutrarna undersökningen pågick. Och i början av undersökningen, bytte P3 program från bra musikprogram till ett av sina urjobbiga babbelprogram. Det vara bara till att blunda och bege sig till ett tyst och tryggt ställe långt utanför kroppen. Nåväl, nu är jag nyfiken på vad den läkaren har att säga.

Smärtkliniken var också rätt intressant. En "viss" nedsatt nervfunktion påvisades. (vad det nu innebär) Mycket glädjande var i alla fall beskedet att mina nackproblem inte sitter i själva kotorna. Som jag ju alltid trott tidigare. Utan det är mer muskulära smärtor. Piller och uppföljning följer. Fast, jag lämnade stället med känslan "och nu då?"

Resan till London och båtsittningen är framflyttad till sista veckan i Januari. Ägarna till båten fick inte biljetter till rätt pris dit dom ville förrän dess. Vilket ju om jag tänker efter bara är bra. Jag vill ju testa båtlivet under dom allra värsta förhållanden möjligt.

Kanske inte Von Oben

.....men väl lite från ovan. Kliver ur mig själv och försöker se lite klarare, vem jag har blivit. Och ärligt, jag tycker inte om mig längre. Eller jo, kärnan. Kärnan tycker jag om. Min inre röst, den jag umgås med mest är helt ok. Men uttrycket? Den jag orkar vara för och inför andra, är inte så trevlig att se på. Nä, han är inte så trevlig alls. I alla fall inte i mina egna ögon. För jag har kärnan att jämföra med och dom stämmer inte överens alls! Jag är fet, grinig och har ont. Jag kämpar ständigt för mitt egenvärde i överkant och är därför skitsvår att ha att göra med. Allt blir liksom lite overkill, om jag känner mig trängd av någon/något. Hela jag liksom, stretar åt annat håll än vad livet....eller....nä, inte livet. Men verkligheten jag lever i leder mig. Eller, är det så att jag befinner mig i fel verklighet? Bör jag själv förändra verkligheten så att den passar mitt inre lite bättre? Det är ju SKITSVÅRT att se saker för vad dom är med tjurigt ihop knipna ögon. "Slappna av för fan!" vill jag säga.

Idag påbörjar jag min hormonbehandling och imorgon ska jag på magnetröntgen. Inte för att någon "tror" det är något fysiskt fel. Utan jag får det till att det är mest för att kunna utesluta att det inte är det. Och det är ju egentligen det jag vill med allting som jag undrar över i min kropp. Jag vill kunna koncentrera mig på en eller ett fåtal saker istället för allt det "kan vara" Oron i sig, känns liksom inte så konstruktiv om man nu ska se till att må så gott man kan utifrån sina förutsättningar.

Jag kom på mig själv med att titta på nya stickbeskrivningar igår. Vilket ju är ett gott tecken. Och idag är det en makalöst vacker dag här ute. Alla katterna sitter ute på baksidan och solar. Förståndiga djur! Undrar vad dom pratar om? Hade dom varit människor, hade dom väl skvallrat om grannar eller bara pratat skit. Sånt man pratar om när man sitter på en ljugarbänk i solen.

Ps. Bilden är tagen i April förra året. Men det ser exakt likadant ut idag :-)