Kanske inte Von Oben

.....men väl lite från ovan. Kliver ur mig själv och försöker se lite klarare, vem jag har blivit. Och ärligt, jag tycker inte om mig längre. Eller jo, kärnan. Kärnan tycker jag om. Min inre röst, den jag umgås med mest är helt ok. Men uttrycket? Den jag orkar vara för och inför andra, är inte så trevlig att se på. Nä, han är inte så trevlig alls. I alla fall inte i mina egna ögon. För jag har kärnan att jämföra med och dom stämmer inte överens alls! Jag är fet, grinig och har ont. Jag kämpar ständigt för mitt egenvärde i överkant och är därför skitsvår att ha att göra med. Allt blir liksom lite overkill, om jag känner mig trängd av någon/något. Hela jag liksom, stretar åt annat håll än vad livet....eller....nä, inte livet. Men verkligheten jag lever i leder mig. Eller, är det så att jag befinner mig i fel verklighet? Bör jag själv förändra verkligheten så att den passar mitt inre lite bättre? Det är ju SKITSVÅRT att se saker för vad dom är med tjurigt ihop knipna ögon. "Slappna av för fan!" vill jag säga.

Idag påbörjar jag min hormonbehandling och imorgon ska jag på magnetröntgen. Inte för att någon "tror" det är något fysiskt fel. Utan jag får det till att det är mest för att kunna utesluta att det inte är det. Och det är ju egentligen det jag vill med allting som jag undrar över i min kropp. Jag vill kunna koncentrera mig på en eller ett fåtal saker istället för allt det "kan vara" Oron i sig, känns liksom inte så konstruktiv om man nu ska se till att må så gott man kan utifrån sina förutsättningar.

Jag kom på mig själv med att titta på nya stickbeskrivningar igår. Vilket ju är ett gott tecken. Och idag är det en makalöst vacker dag här ute. Alla katterna sitter ute på baksidan och solar. Förståndiga djur! Undrar vad dom pratar om? Hade dom varit människor, hade dom väl skvallrat om grannar eller bara pratat skit. Sånt man pratar om när man sitter på en ljugarbänk i solen.

Ps. Bilden är tagen i April förra året. Men det ser exakt likadant ut idag :-)