Samhörig, inte tillhörig.

Linjebild från Skara Timmersdala Järnväg. En av VGJ:s motorvagnar på väg in mot Lerdala station. Foto: Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1926.

Ceremonin igår var både stillsam och vacker. Och jag upptäckte att, även om jag inte tillhör landskapet och byggden längre. Så är jag ändå samhörig med dess invånare på ett eller annat sätt, fortfarande. Vänner jag inte sett på 30-35 år finns ändå kvar som en liten glimt långt innanför pupillen. Damen i mejeriet som ville sälja hus till mig som liten pojk och plåstrade om mig när en katt hade bitit mig. Lekkamraten tvärs över vägen som jag hade gödselvattenkrig med. Det är som vanligt vattenkrig, fast mer hard core.... Taxi chaufören som varit vår vän så länge jag kan minnas. Min andra lekkamrats
föräldrar som jag ofta tyckte verkade tycka om varandra så mycket. Det var ett varmt hem att komma till. Tack för skjutsen igår! Sonen hade så rätt. Vi lever nu! Inte sen.... Kusiner och kusinbarnen! Vänner och familj. Nuvarande familjer, fd. familjer och blivande familjer. Nativiteten och framtidstron, verkar det inte vara något fel på i alla fall. Kul att se er alla. Kändes bra med en liten uppdatering.

Den första tiden

Anno 1974; Jag tror att jag minns att båten la ut och och en vinkande pappa på på kajen. Men det kan vara någon av de andra gångerna vi gjorde den resan, mor och jag. Nu var det i alla fall definitivt skilsmässa. Vi skulle "hem" till ett hem som inte var mitt. London och England är mitt första hem. Och är det känslomässigt till stor del fortfarande. Hestons bygata med slaktaren som hade kycklingar med huvudet kvar i fönstret. Tripe, suit, pork sausages och sågspån på golvet. Jag tyckte om att gå dit. Sitta och äta en bag of crisps och titta på kackerlackor i simhallen. Front lawns där man inte fick leka och backyards som jag minns var enda detalj av. Daggmaskar, mygglarver och marsvin. Oh look, roly poly's!! Min bästis tryne som sticker upp över staketet och säger "Lets play...." Tillhörigheten finns kvar ännu och jag befinner mig i något slags exil sedan dess. Självvalt till stor del, det medges. För i vuxen ålder har jag ju haft friheten att flytta tillbaka när som helst. Kanske gör jag det en dag.

Jag skulle få en "mjukstart" hos mormor den första tiden. Gick en vårtermin i Lerdala skola, i den gamla folkskolebyggnaden. Det var som att gå i skolan på en hembygdsgård. Skolplanscher med blomster i genomskärning och binas liv i kupan. Katedern stod på ett upphöjt podium framför svarta tavlan, bredvid tramporgeln där vi alla sjöng "Slut för i dag, tack för idaaaaag..." Bakom skolan låg en björkdunge med gullvivor och bakom den, skogen. Rasterna var en blandning av äventyr, lek och penalism. Vi lekte "Röda, vita rosen" och där frökens ögon inte nådde, skedde hemska saker. Men det var mer jämnbördigt än de engelska lärarnas aga. Jag kunde ju ge tillbaka. Någon fick visst en näve myrstack i trosorna, vill jag minnas. Och när fröken ringde in oss med sin mässingsklocka var allt glömt. Utom möjligtvis myrbetten. "Sitt still unge!"

Imorgon bär det av till Lerdala igen. Ceremoni över mormor i Lerdala kyrka. Alla kommer att vara där. Mormor, en hallänning inflyttad från Stockholm styrde tre byar med järnhand. Och alla kommer att tänka något i tysthet, medans vi ler och dricker kaffe!

Ps. Den observanta lägger märke till att jag har ändrar stavningen på roly poly. Ds.

Hallonkräm & krossat glas

Världen har varit för mycket i ett par, tre dagar nu. Har bara klarat av det nödvändigaste. Glömde visst bort att det kan vara nödvändigt att skriva, också. Och ibland skriver jag istället så att fingrarna blör! Arton timmar, eller mer. Tills fingrarna inte klarar mer.

Jag har svårt att sålla min omvärld. Allt går in genom en tratt och koncentreras emot mitt ömma, ständigt bombarderade inre jag. Mitt yttre lugn är enbart kontroll. Medan minsta lilla som kan sätta igång en känsla, resonerar inom mig till gränsen av vad jag klarar av. En strof av en låt kan få mig starkt euforisk. Ett leende kan göra mig så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen för att inte skrämma bort det. Min kärlek kan krama ut all luft ur föremålet. En stämning i skogen, blir så svart att livet inte är värt ett vitten. Ett löv är så vackert att det gör ont av ren lycka. Ett barn på ICA kan göra mig så akut barnlös att jag måste titta bort och bita mig i läppen för att inte kasta varorna och springa ut. Svängningarna kan komma från ingenstans av ingenting och är förödande. Varje ny känsla, så stark att det ödelägger de föregående. Vågor av svartaste svart eller bländande vitt. Aldrig grått. Vidöppen och maktlös, utan skydd. Alltid.

Detta är ganska besvärligt. Nej, inte så praktiskt alls.

Jag var bara tvungen!

Se där! Inte "så" tokigt i alla fall. Men vissa frågor ansåg jag vara direkt felställda ur syftet, att definiera en boknerd (jag vägrar stava med ö!) Menar, frågar man en sådan om populärlitteratur som, Lisa Marklund då? Och facklitteraturen hoppades över fullständigt. Vilket bidrog till min låga nerdfaktor. Men även om testet kanske inte klarade att visa hela sanningen, så fick jag mig några goda fniss i alla fall. Trevligt också att bli avportätterad som en smalis.

Zander och tiden.

Tjocka tittemitt, vad gör du om dagarna? Vilka hyss hittar du på? Och hos vem äter du, tjockis? Inte tar du några möss i alla fall. För det gör Quasi och Fjodor och ger till Lill-Åke. Kras, krask, morr.....låter det under sängen. Medans du värmer våra fötter. Hur ser din värld ut? Är den lika rund som din goa mage?

Titeln Zander och tiden, är även en bok. Skriven av Emelie Cajsdotter som återfinns bland karaktärerna i Åke Mokvist's bok De ovanliga. "Vår" Zander, är döpt efter Zander i boken.