Livet är en bajskorv

En fd. vän till mig. Han var som Ior i Nalle Puh. Han sa "Livet är som en enda stor bajskorv man måste ta en tugga av varje dag" Och riktigt så illa är det ju inte tycker jag. Men....man MÅSTE ta tag i varje dag själv. Ingen, kan tugga ditt liv åt dig.

Mamma målar inte mer

Alltid, alltid fanns det skapande verksamhet i hemmet under min uppväxt. Mamma sydde kläder, stickade invecklade arantröjor, knypplade, gick kvällskurs i måleri och silversmide. På 70-talet gjorde hon smycken som vilken Georg Jensen som helst skulle kunnat planka. Alla som har sett hennes smycken säger samma sak. "Men varför är hon inte silversmed?" Mamma var hipp och ungdomlig när alla andras mammor var tanter. Mamma var kontroversiell. Utbildade sig till finmekaniker och köpte tidningen Hennes med en naken karl på mittuppslaget. (det var som sagt 70-tal) Mamma stod emot normen. Mamma kunde allt. Vi klarade oss alltid.

Mamma, jag älskar din tavla. Den är glad och expressiv. Jag minns både solrosen och tegelväggen i bakgrunden. Och jag minns den mamman som målade den.

Så kom en man, med röd sportbil. Och han tog död på hennes glädje innan han for. Han tog den och trampade ihjäl den med ett flin. Så, mamma målar inte mer.

Meditation

Man skulle vara get. Finns inget lugnare än en get vars blick fastnat långt bort medans hon idisslar. En annan måste tvinga sig ner för att släppa tanken en stund. Jag har tidigare nämnt den tankekvarn som ständigt maler, all vaken tid. Ja, ibland sovandes. Jag drömmer en lösning och väcker mig själv för att gå genom kallvinden, slå på datorn för att skriva ner det, för att sen.....glömma vad det var. Jag har funderat på en diktafon vid sängkanten, men då väcker jag ju alla med mitt pladder.

Det finns en, nä två saker som stänger av....eller i alla fall minskar tankeflödet en smula. Att spinna och sticka. Det monotona, koncentrerade upprepandet. Tramp, tramp, tramp! Klick, klick, klick! Tom, tom, tom i skallen! Som ett mantra. Kanske geten tänker. Tugg, tugg, tugg!

Öh.....?

Gjorde just en mysko grej. Tappade en macka på golvet och plockade glatt upp den och åt. Medan någon annans smörskrap på sidan av smörbyttan fick mig att må illa. Ew, ew, eeeew!!!

Glöm våren tills vidare

Mer snö. De enda dropparna jag ser nu är de från istapparna på taket ovanför kökstrappan. Och mer ska det tydligen bli, enligt SMHI. Fan!

Nu ska jag sticka ut hakan lite. Då jag själv både har psyke och nerver som inte riktigt vill det jag vill, är jag intresserad att ta del av andras personliga tankar kring sitt psykiskta välmående. Och jag börjar ana ett mönster bland bloggarna jag inte riktigt kan förlika mig med. De kvinnliga psykbloggarna får både större och mer empatisk respons än de manliga. Kommentarerna känns ofta genuint deltagande. De manliga får istället "Gaska up sig" eller veta att "Det är nog inte så farligt" och att "Det blir nog bättre ska du se!" *Dunk i ryggen*

Måste man vara kvinna, tonåring och självskärare för att vara värdig?