Hej världen.....

Ok, ok...inget märkvärdigt kan nog många tycka. Men jag är helt fascinerad över att man nu kan göra sig sedd i stort sett över hela världen, från en liten skogsdunge i Östergötland. Tittade just på statistiken och det sitter någon i Nya Zeeland, en handfull i Danmark, en i Ungern, 7 i klippiga bergen, ja lite varstans och läser det jag skriver. Vore ju kul om ni var här live på ett rekorderligt gammaldags kafferep ala 1912 som på bilden, för det är lätt att börja tro att man är den sista kvar på jorden efter en katastrof eller något. Men det värmer att ni sitter där ute, och att ni återkommer.

Bilden är tagen i Heda på ett kafferep ca: 1912. Och personerna är sittande från vänster: "Snickarmor", Johanna Josefina Rapp, Emma Carlsson, Klara Pettersson.
Stående från vänster: Bröderna Henning och John Carlsson, bröderna Axel och Nisse Rapp, Anna Carlsson (syster till Henning och John), systrarna Edit och Ester Pettersson.

Hur lång tid tog det på den tiden, för ett brev att komma fram till USA eller Nya Zeeland?

Efter några nätters vakande så kunde detta vara jag runt 4-5 på morgonen. Gutsy guy, in many ways.

Jag har fortfarande inte tittat i baken på de nya killingarna. För varje gång jag har varit där nere, så har alla legat i en stor hög. Vem är vem?

Godmorgon världen.....nu ska jag sova.

Och godmorgon mina vänner. Jag ser er nog, där ni trycker med ert morgonkaffe. Jag kom upp från lagårn för en stund sen och ska bara tvätta bort fostervattnet från morgonens insatts. Skutt födde två stora svart/vita killingar. Jag var nog lite trött, för jag tittade inte bak vad det vart för kön alls. Trött och lycklig. Det är lika fantastiskt varje gång. Nu äro dom nio.

Skuggridåer?

En lika mörk morgon. Tittade ner lite då och då fram till 05.00 ungefär, men fann varken några adrenalinkickar eller nyfödda killingar som igår. Skutt ser ut som att hon har svalt en flyttkartong. Men Hvenhild kan ju ha brunstat om och föda om ett par veckor. Vi får se.

Hyfsat mild vinter vi har haft. Inget mig emot. Det är lättare att bära vatten och hålla huset varmt så här. Jag saknar kunskap att säga "så här är det!" och är lika i händerna på vad marknadens forskare får betalt för att säga som alla andra. Men det är lite intressant att se vad som kommer upp om man Googlar på global warming och sunspots. Inte så att jag tycker att, nu är det lugnt att släppa ut vad skit som helst. Utsläppen är precis lika angelägna som alltid. Men vi kanske ska vidga vyerna lite, vart våra forskningspengar hamnar och varför. Kanske ställa oss frågan, vem som kortsiktigt tjänar mest på att samtliga enbart riktar blicken mot mängden CO2 vi släpper ut. Och, vad händer där vi inte tittar?

Mörk morgon.

På väg ner till lagårn hör jag *duns krash knak* alldeles nära mig. Hoppade högt! Kanske en älg? Vet inte, ljuskäglan från ficklampan avslöjade inget. Men adrenalin kicken höll i sig bra länge i alla fall. Klockan är ungefär 04.30 och detta brukar vara de tysta timmarna annars. Här är så tyst att man hör blodet i huvudet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. Blodtinitus. I stan var det ständigt något som överröstade det.

Jag kliver in i lagårn och hör det finaste ljudet jag vet. Det lågmälda "n-nn-n" från en mammaget till sin nya killing. Paloma hade fött en jättebebis, fortfarande blöt och lite blodig. Det syns att den har haft all näring och utrymme i mammas mage för sig själv. Paloma verkade vaksam och då allt såg ok ut, avlägsnade jag mig tyst. Katten Quasi var alldeles uppspelt "Titta husse, en ny!" sa han ivrigt när han strök sig kring benen på mig och var i vägen så mycket som möjligt så att jag säkert skulle märka honom. Nu har det kommit sju killingar och det är bara två mammor kvar som ska föda. Snart är vakandet över. Men det är kärt besvär. Mornarna i lagårn är bäst. Hömums, en mus som kilar, hönsskrock, en tupp som gal, duvornas kurrande och näsan inborrad i ny killingfluff. Luktar så gott! Nytt liv. Oj, har det redan gått en timme? Tiden raderas när man står så där och bara tar in allt. Lustigt att vi litar till och låter oss styras så hårt av något så flyktigt som tid. Den tar ständigt slut och väger ingenting. Summan av ens gärningar och upplevelser är mer bestående och borde väga tyngre.